Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

  • För någon vecka sedan var jag i Mölndal och föreläste för socialtjänsten om hur vi kan agera och göra skillnad för placerade barn – vad som fungerar bra, vad som brister och hur vi tillsammans kan bli bättre.

    Det blev en givande förmiddag med kloka frågor, öppna samtal och gruppreflektioner som verkligen berörde. Jag gick därifrån med känslan av att det finns en vilja till förändring – att fler vill förstå, lyssna och agera med barnets bästa i centrum.

    Det är precis därför jag gör det här: Varje gång vi pratar om de här frågorna, varje gång någon vågar stanna upp och se barnet bakom placeringen, händer något viktigt.

    💛 Vill du att jag kommer till er verksamhet och föreläser om placerade barns perspektiv, familjehemsvård eller hur vi kan bygga tryggare möten – hör gärna av dig.

    info@naktergoken.com

    070-2424285

  • När tankarna snurrar – om skillnaden mellan att älta och att bearbeta

    Vi tänker mycket, särskilt när något har gjort ont. Ibland går vi tillbaka till en händelse gång på gång, försöker förstå, reda ut, få grepp om det som hände. Det är mänskligt. Vi gör det för att vi bryr oss. För att något skavde, gjorde oss ledsna eller lämnade frågor efter sig.

    Men det är skillnad på att tänka för att läka – och att fastna i tankarna.

    Att bearbeta betyder att vi långsamt går igenom det som hänt för att förstå, acceptera och kunna släppa taget när vi är redo. Det kan ta tid. Det får ta tid. Bearbetning gör ofta ont, men det finns rörelse i det. Någonting lägger sig till rätta, steg för steg.

    Att älta är mer som att gå i cirklar. Samma meningar, samma scener, om och om igen. Inga nya svar. Inget som förändras. Det är lätt att fastna där – särskilt när vi försöker förstå något vi egentligen inte kan påverka längre.

    Här är några exempel på skillnaden:

    Du har grälat med en vän.

    Bearbetning: Du tänker på vad som hände, vad du kände, vad som triggade er båda. Du kanske skriver ner det. Pratar med någon. Du ser din egen del och börjar förstå vad du behöver framåt – oavsett om ni hörs igen eller inte.

    Ältande: Du spelar upp bråket om och om igen i huvudet. Du tänker på vad du borde ha sagt. Vad hen egentligen menade. Du vill gå vidare men kommer tillbaka till samma plats varje gång.

    Eller:

    Du blev inte kallad till en andra intervju.

    Bearbetning: Du blir besviken, funderar på vad som inte klickade, tänker igenom vad du tar med dig till nästa gång. Efter ett tag söker du ett nytt jobb.

    Ältande: Du läser annonsen igen. Du undrar om du sa något fel. Du tänker att du aldrig kommer få något jobb. Du ligger vaken och går igenom samtalet minut för minut.

    Båda sätten är vanliga. Ingen är “fel”. Det är lätt att tro att vi bearbetar när vi ältar – men skillnaden känns ofta i kroppen. Ältandet lämnar oss ofta mer trötta, mer osäkra. Bearbetning kan vara tungt, men det finns en liten rörelse framåt. En lättnad, ibland. En ny tanke.

    Om du märker att du går i cirklar, så betyder det inte att du gör något dåligt. Det betyder bara att något kanske behöver ett nytt sätt att få komma fram. Inte tänkas ihjäl – utan kännas igenom, hållas en stund, för att sedan få vila.

    Det kan vara i samtal, i vila, i skrivande, i rörelse. I närvaro med någon som lyssnar utan att lösa. Du måste inte ha svar. Du måste inte vara “klar”. Ibland räcker det att någon annan sitter bredvid medan tankarna får landa.

    Bearbetning tar tid, men du behöver inte ta den tiden ensam.

  • Jag läser i nyheterna om hur en man friades för sju våldtäkter mot en 13-årig flicka eftersom hovrätten ansåg att hon var ”mogen för sin ålder”.
    Jag läser om en 70-årig man i Västsverige som friades från flera sexbrott mot barn trots starka misstankar och vittnesmål.
    Jag läser om barnförhör i Karlskrona där polisen glömde trycka på inspelningsknappen – bevis som riskerar att underkännas.
    Och jag läser om en man i Sundsvall som erkände att han delat nakenbilder på en 14-åring, men friades ändå, eftersom lagen inte ansågs omfatta hans handlingar.

    Dessa fall är inga enstaka misstag. De är bevis på ett rättssystem och en lagstiftning som gång på gång lämnar barnen oskyddade och förövarna ostraffade. Vi hatar pedofiler, men hatet riktas sällan mot de politiker som i praktiken gör detta möjligt genom att stifta lagar som preskriberar brott för tidigt, mildrar straffen och drar ned på resurserna för polis, socialtjänst och vård.

    Det är politikerna som skriver lagarna.
    Det är politikerna som sätter straffsatserna.
    Det är politikerna som väljer att låta brott preskriberas innan barn ens hunnit bli vuxna nog att förstå vad de utsatts för.
    Det är politikerna som skär ner på resurser till polis, socialtjänst och vård – de första instanserna som borde skydda barnen.

    Vi ser pedofilen som monstret. Men det verkliga monstret bär kostym.
    Det sitter i riksdagen och gömmer sig bakom fina ord om ”rättssäkerhet” och ”budgetprioriteringar”.
    Och medan folket spottar på enskilda förövare, går beslutsfattarna fria – trots att de medvetet upprätthåller en lagstiftning som gör övergrepp möjliga och straffen minimala.

    Så länge vi riktar vårt hat åt fel håll kommer inget förändras.
    Det är inte bara pedofilen som ska granskas.
    Det är politikerna – de som i praktiken gjort sig till medbrottslingar genom sin passivitet och sina beslut.

    När ska vi börja ställa politikerna till svars för lagar och beslut som i praktiken skyddar förövarna och sviker barnen?

    Hur länge tänker vi låta barnen betala priset, medan förövarna går fria?

    👉 Till justitieministern Gunnar Strömmer (M):
    Kan du förklara för svenska folket varför lagarna i dag skyddar förövarna bättre än de skyddar barnen?

  • Jag vill börja med att tacka för den enorma responsen på mitt inlägg ”Från bälte och betong till frihet och hopp”, där jag delade om mitt missbruk och firade 21 år i nykterhet. Det har berört mig djupt att så många hört av sig – era ord betyder mer än ni anar!

    Under föregående vecka fick jag möjlighet att hålla två föreläsningar om barns säkerhet på nätet – ett område som ligger mig varmt om hjärtat. Den första ägde rum på KIAS huvudkontor, där jag tillsammans med Åsa Katsbom och Per Åke Wiksell, i samarbete med Säkra Varje Unge, (https://www.foretagtillsammans.se/) utbildade KIAS personal kring de faror barn kan möta online. Vi pratade om allt från nätmobbning och grooming till risker kopplade till integritet och exponering av olämpligt innehåll.

    Den andra föreläsningen hölls på Kvinnojouren i Norrtälje. Där fick jag inte bara tala om barns utsatthet på nätet, utan också dela med mig av min egen livsresa – mina erfarenheter av våld, övergrepp och missbruk. Det blev starka samtal där jag kände att min historia faktiskt kunde bidra till att ge andra styrka, hopp och verktyg.

    Att få dela både kunskap och personliga erfarenheter är något jag ser som oerhört viktigt. Det är häftigt att känna att man kan göra skillnad för människor – att man kan nå fram, beröra och samtidigt ge barn och vuxna verktyg för att förebygga utsatthet. Att ge barn chansen att slippa uppleva trauman som övergrepp eller andra kränkningar är för mig själva kärnan i detta arbete.

    Jag brinner för att sprida kunskap och skapa medvetenhet, och jag är tacksam över varje möjlighet att bidra till tryggare uppväxtvillkor för barn.

    Vill du boka en föreläsning till din organisation, arbetsplats eller förening – där jag blandar kunskap, erfarenhet och konkreta verktyg – är du varmt välkommen att höra av dig info@naktergoken.com

  • När marken rämnar

    Det finns stunder då allt förändras i ett ögonblick. När det man tagit för givet spricker upp, faller isär, och det som nyss kändes självklart inte längre håller. Kanske kommer det som ett slag, kanske som en långsam rörelse som man inte märker förrän den är där. Men känslan är densamma: marken rämnar, världen lutar, och man själv står kvar med en kropp som skakar, en inre tomhet som ekar, en rädsla som inte går att sätta ord på.

    I de stunderna blir det tydligt hur skört allt egentligen är. Livet är inte en stadig linje, inte en trygg formel där varje dag är en upprepning av gårdagen. Livet är ett sprött nät av trådar som kan brista utan förvarning. Och när det sker, står man där, maktlös.

    Ingen förbereder oss på den känslan. Ingen säger att tryggheten vi lutar oss mot kanske bara är en tunn vägg, en illusion, en spegel som när som helst kan spricka. Man anar det kanske – men att ana är något annat än att stå mitt i det. När det väl händer förändras allt.

    Det märks först i det lilla. Det är detaljerna som vittnar om bräckligheten. Ett samtal som inte blir som man trodde. Ett möte som tar en annan riktning. En blick i spegeln där man plötsligt inte känner igen den man ser.

    Man kan leva länge i övertygelsen om att vardagen är stabil. Kaffekoppen på morgonen, stegen till jobbet, doften av regn mot asfalten, ett barn som skrattar i ett annat rum. Allt det där bygger bilden av en värld som håller. Men under ytan finns alltid sprickorna. De blir synliga först när något händer, när tryggheten inte längre går att ta för given.

    Och det är just där, i mötet mellan det vanliga och det oväntade, som insikten föds: du kan inte ta livet för givet.

    När något skakar om en på djupet blir man påmind om sin egen sårbarhet. Den som ofta göms undan, täcks över, kläs i lager av prestation, planer och rutiner. Men under allt det finns en hud som är tunn, ett hjärta som slår i rädsla, en kropp som bär mer än man anat.

    Sårbarhet är inget man väljer. Den kommer som en våg, oemotståndlig. Den gör en hudlös inför livet, inför andra människor, inför sig själv – och man kan känna sig ensam i den

    Att vara människa är att vara bräcklig. Att leva är att balansera på en tunn linje mellan det vi hoppas på och det vi fruktar.

    Men i allt detta finns också något annat. När världen faller sönder blir de små stunderna ännu tydligare. Detaljerna som annars försvinner i vardagens brus får plötsligt en annan tyngd. Ett andetag som dröjer kvar längre än vanligt. En doft som väcker ett minne. Ett ord som bär mer än man trodde.

    Det kan vara något så enkelt som en kopp te delad i tystnad. En hand som vilar i ens egen. Ett minne från barndomen som dyker upp oväntat, färgat av både sorg och värme. De där ögonblicken är sköra, men de håller oss kvar. De är påminnelser om att livet inte bara är det som gått sönder, utan också allt det som fortfarande bär.

    Det finns en paradox i detta: det är just när man står i den där ruinen av liv som man också ser det värdefulla. När ingenting längre går att ta för givet blir varje suck, varje möte, varje stund till något större än det var innan.

    Och efter chocken kommer ofta en tystnad. Den kan kännas kvävande, som en tomhet utan botten. Men den kan också vara stillsam, som ett rum där man för första gången på länge hör sig själv andas. Tystnaden är inte tom. Den är fylld av allt det man inte kan säga, allt det som ännu inte fått språk. Där finns rädslan, men också kärleken. Där finns frågorna utan svar, men också de ögonblick av klarhet som bara uppstår i mörker.

    Att leva med den tystnaden är en prövning. Men det är också där något nytt kan växa.

    Ja, det kan låta motsägelsefullt att tala om skönhet i det sköra. Men ibland är det just där den bor. I sprickan som visar att något har levt, burit, slitits men ändå finns kvar. I såret som blir till ärr, ett minne av smärta men också av överlevnad.

    Bräckligheten gör livet verkligt. Utan den skulle vi leva i illusionen av kontroll, av säkerhet, av att allt är förutsägbart. Men det är inte sant. Och kanske är det först när vi inser det som vi också kan se livet för vad det är: en rad ögonblick, oändligt ömtåliga, och just därför så värdefulla.

    Det är lätt att tro att bräcklighet bara handlar om smärta. Men det finns också en annan sida. När något går sönder öppnas ibland en glipa mot ljuset. Ett utrymme för närhet, för ärlighet, för en sorts kärlek som annars inte alltid får plats.

    Att vara människa är att leva i den spänningen – mellan mörker och ljus, rädsla och hopp, förlust och närhet. Ingen av delarna går att välja bort. De hör ihop, som två sidor av samma mynt.

    Livet håller aldrig vad det lovar. Det sviker oss, överraskar oss, skrämmer oss. Men det bär oss också vidare, på sätt vi inte alltid förstår. Det är kanske där styrkan ligger. Inte i att allt blir bra, men i att vi ändå finns kvar. Att vi andas, ser, minns, älskar. Att vi delar livet med andra, och att det i det delandet finns något som aldrig helt kan gå sönder.

    Ta hand om er / Näktergöken

    .

  • Idag firar jag 21 år nykter och drogfri.
    Men det är inte för evigt – det är just nu. En dag i taget. Om imorgon vet jag ingenting.

    När jag slutade trodde jag först att det bara var en paus. Att den där varma känslan från droger och alkohol en dag skulle komma tillbaka till mig. Men i ärlighetens namn var den borta sedan länge. Det som fanns kvar var tvång, skuld och en ständig jakt efter nästa rus: Ett måste för att överleva dagen.

    Jag har rumlat på hallgolv, i trappuppgångar, i vardagsrum med främlingar jag inte vet vem de är. Irrat runt i städer jag inte minns hur jag kommit till. Jag har blivit väckt av polisen i fylleceller, utslängd i 22 minusgrader utan någonstans att ta vägen.

    Jag har skrikit fastspänd i bälte på psyket – stirrat rakt in i sköterskors ögon med slangar i halsen och pipande maskiner runt mig. Lysrör som skar i näthinnan, ett sterilvitt rum där tiden stod stilla. Jag har överdoserat i förråd, på parkbänkar, under trappor och vaknat med blåmärken jag inte vet varifrån de kom. Med minnen jag önskar aldrig hade funnits – och luckor jag aldrig kan fylla.

    Det var där drogerna tog mig. Dag för dag, timme för timme.
    Och ändå trodde jag att jag behövde dem.

    Sanningen är brutal: är du beroende finns inga gråzoner.
    Antingen väljer du drogen – och den tar dig hela vägen ner i jorden. Den sliter ifrån dig människor, kärlek, drömmar och till slut livet.
    Eller så vänder du den ryggen – och du får en chans att leva.

    Till alla bröder och systrar som fortfarande kämpar: jag vet att mörkret känns oändligt. Jag vet hur det är att vilja ge upp, att känna att det inte finns någon mening. Men lyssna: ljuset i tunneln finns. Tunneln tar slut. Och på andra sidan väntar något du inte kan föreställa dig idag.

    Det är ingen lätt resa. Den kräver att du möter skammen och skulden, ärren och såren. Den kräver att du orkar gå igenom smärtan du försökt döva i åratal. Men det går. Steg för steg. En dag i taget.

    Och när du tror att du inte orkar mer – orka en dag till. En timme till. Ett andetag till.
    För varje gång du reser dig öppnar sig möjligheten till något nytt. Till att återerövra ditt liv.

    Jag vet det.
    För jag har gjort det.
    Jag står här idag – 21 år senare – och jag lever.
    Inte perfekt. Inte utan kamp. Men jag lever.
    Och om jag kan, kan du.

    Just nu.

  • Idag markerar jag en viktig milstolpe i arbetet med min bok. Att ha skrivit färdigt det första manuset var en resa fylld av både tvivel och upptäckter. Men nu börjar nästa fas – redigeringen – där texten inte längre bara är en rå berättelse utan får möjlighet att mogna, fördjupas och hitta sin verkliga styrka.

    Redigeringen handlar inte bara om att ta bort eller lägga till ord. Det är ett arbete som kräver uthållighet och precision. Varje mening ska prövas, varje kapitel ska hållas upp mot helheten. Här syns glipor som behöver täppas till, här öppnas dörrar till detaljer som fördjupar förståelsen. Processen är krävande men också oerhört givande – det är nu jag ser berättelsen växa fram på nytt, klarare och mer levande än tidigare.

    Det finns ett särskilt allvar i den här fasen. Jag vill göra rättvisa åt både karaktärerna och de teman jag valt att utforska. De ska bära sin tyngd, vara sanna mot läsaren och mot den historia jag vill berätta. Det är med respekt jag tar mig an uppgiften, men också med en spirande känsla av glädje.

    Boken är planerad att ges ut våren 2026. Det känns långt borta i kalendern, men när jag sitter med texten i handen upplever jag det som om dagen redan närmar sig. Fram tills dess kommer jag fortsätta dela glimtar från processen – från arbetet med de svåra kapitlen till de små segrarna när ett avsnitt faller på plats.

    Ur manuset:
    ”Han stod kvar i dörröppningen – händerna hårt pressade mot sidorna. Rummet luktade damm, kall aska, och i det stillastående ljuset var det som om allt väntade på att avslöjas. Men ingenting rörde sig, inte ens han själv.”

  • Jag har skrivit en insändare i Norrtelje Tidning. Den handlar om något vi inte längre kan blunda för: medan politikerna slopar matkrav på krogar och hittar på nya jippon för sig själva, växer barn upp hungriga, osedda och utan den hjälp de behöver.

    👉 Vem har råd att gå på konsert när snabbmakaroner kostar tjugo kronor paketet?
    👉 Varför ska skattebetalare stå för politikernas festkvitton medan köerna till BUP blir längre och längre?
    👉 Och framför allt: vem vågar på riktigt ta striden för barnen?

    Läs hela min insändare här: https://www.norrteljetidning.se/2025-09-14/barnen-betalar-priset-for-politikernas-fester/

    Barnen har ingen röst i debatten. Men vi har. Och vi måste använda den.

    / Sofia Rapp Sundström – Näktergöken

  • Från egna erfarenheter till verktyg för framtiden – för barn, vuxna och professionella.

    Under hösten har jag fått förtroendet att föreläsa för flera olika verksamheter runt om i Sverige. Bland annat har en kommun anlitat mig för att möta samtliga anställda, jag föreläser för kvinnojourer och deltar i kyrkans samtal om livet.

    Tillsammans med stiftelsen Säkra Varje Unge möter jag både elever och vuxna i skolmiljö för utbildning i Säkert Internet. Där visar jag vilka verktyg barnen själva kan använda för att känna sig trygga på nätet, hur vuxna kan agera vid oro och vilka samtal som kan göra skillnad när något händer.

    Utöver det besöker jag också KIA:s huvudkontor i Stockholm. KIA är huvudsponsor till Säkra Varje Unge, och tack vare deras stöd kan stiftelsen driva sin viktiga stödchatt för barn och unga. Där arbetar jag själv och möter barn i samtal om utsatthet kopplat till nätet – exempelvis internetmobbning, grooming och andra internetrelaterade risker.

    Flera gånger i månaden arrangerar Säkra Varje Unge digitala utbildningar, bland annat för barn inom Säkert Internet, där jag medverkar och pratar om trygghet, relationer och hur man kan skydda sig online.

    Vill ni anlita mig som föreläsare?
    Jag kommer gärna till er verksamhet och delar med mig av mina erfarenheter, kunskaper och verktyg för att stärka både barn, vuxna och professionella i arbetet med utsatta barn.

    Kontakt: info@naktergoken.com

  • Prenumerera för att fortsätta läsa

    Prenumerera för att få tillgång till resten av det här inlägget och annat prenumerantexklusivt innehåll.