När marken rämnar
Det finns stunder då allt förändras i ett ögonblick. När det man tagit för givet spricker upp, faller isär, och det som nyss kändes självklart inte längre håller. Kanske kommer det som ett slag, kanske som en långsam rörelse som man inte märker förrän den är där. Men känslan är densamma: marken rämnar, världen lutar, och man själv står kvar med en kropp som skakar, en inre tomhet som ekar, en rädsla som inte går att sätta ord på.
I de stunderna blir det tydligt hur skört allt egentligen är. Livet är inte en stadig linje, inte en trygg formel där varje dag är en upprepning av gårdagen. Livet är ett sprött nät av trådar som kan brista utan förvarning. Och när det sker, står man där, maktlös.
Ingen förbereder oss på den känslan. Ingen säger att tryggheten vi lutar oss mot kanske bara är en tunn vägg, en illusion, en spegel som när som helst kan spricka. Man anar det kanske – men att ana är något annat än att stå mitt i det. När det väl händer förändras allt.
Det märks först i det lilla. Det är detaljerna som vittnar om bräckligheten. Ett samtal som inte blir som man trodde. Ett möte som tar en annan riktning. En blick i spegeln där man plötsligt inte känner igen den man ser.
Man kan leva länge i övertygelsen om att vardagen är stabil. Kaffekoppen på morgonen, stegen till jobbet, doften av regn mot asfalten, ett barn som skrattar i ett annat rum. Allt det där bygger bilden av en värld som håller. Men under ytan finns alltid sprickorna. De blir synliga först när något händer, när tryggheten inte längre går att ta för given.
Och det är just där, i mötet mellan det vanliga och det oväntade, som insikten föds: du kan inte ta livet för givet.
När något skakar om en på djupet blir man påmind om sin egen sårbarhet. Den som ofta göms undan, täcks över, kläs i lager av prestation, planer och rutiner. Men under allt det finns en hud som är tunn, ett hjärta som slår i rädsla, en kropp som bär mer än man anat.
Sårbarhet är inget man väljer. Den kommer som en våg, oemotståndlig. Den gör en hudlös inför livet, inför andra människor, inför sig själv – och man kan känna sig ensam i den
Att vara människa är att vara bräcklig. Att leva är att balansera på en tunn linje mellan det vi hoppas på och det vi fruktar.
Men i allt detta finns också något annat. När världen faller sönder blir de små stunderna ännu tydligare. Detaljerna som annars försvinner i vardagens brus får plötsligt en annan tyngd. Ett andetag som dröjer kvar längre än vanligt. En doft som väcker ett minne. Ett ord som bär mer än man trodde.
Det kan vara något så enkelt som en kopp te delad i tystnad. En hand som vilar i ens egen. Ett minne från barndomen som dyker upp oväntat, färgat av både sorg och värme. De där ögonblicken är sköra, men de håller oss kvar. De är påminnelser om att livet inte bara är det som gått sönder, utan också allt det som fortfarande bär.
Det finns en paradox i detta: det är just när man står i den där ruinen av liv som man också ser det värdefulla. När ingenting längre går att ta för givet blir varje suck, varje möte, varje stund till något större än det var innan.
Och efter chocken kommer ofta en tystnad. Den kan kännas kvävande, som en tomhet utan botten. Men den kan också vara stillsam, som ett rum där man för första gången på länge hör sig själv andas. Tystnaden är inte tom. Den är fylld av allt det man inte kan säga, allt det som ännu inte fått språk. Där finns rädslan, men också kärleken. Där finns frågorna utan svar, men också de ögonblick av klarhet som bara uppstår i mörker.
Att leva med den tystnaden är en prövning. Men det är också där något nytt kan växa.
Ja, det kan låta motsägelsefullt att tala om skönhet i det sköra. Men ibland är det just där den bor. I sprickan som visar att något har levt, burit, slitits men ändå finns kvar. I såret som blir till ärr, ett minne av smärta men också av överlevnad.
Bräckligheten gör livet verkligt. Utan den skulle vi leva i illusionen av kontroll, av säkerhet, av att allt är förutsägbart. Men det är inte sant. Och kanske är det först när vi inser det som vi också kan se livet för vad det är: en rad ögonblick, oändligt ömtåliga, och just därför så värdefulla.
Det är lätt att tro att bräcklighet bara handlar om smärta. Men det finns också en annan sida. När något går sönder öppnas ibland en glipa mot ljuset. Ett utrymme för närhet, för ärlighet, för en sorts kärlek som annars inte alltid får plats.
Att vara människa är att leva i den spänningen – mellan mörker och ljus, rädsla och hopp, förlust och närhet. Ingen av delarna går att välja bort. De hör ihop, som två sidor av samma mynt.
Livet håller aldrig vad det lovar. Det sviker oss, överraskar oss, skrämmer oss. Men det bär oss också vidare, på sätt vi inte alltid förstår. Det är kanske där styrkan ligger. Inte i att allt blir bra, men i att vi ändå finns kvar. Att vi andas, ser, minns, älskar. Att vi delar livet med andra, och att det i det delandet finns något som aldrig helt kan gå sönder.
Ta hand om er / Näktergöken
.
Näktergöken 