Näktergöken

Jag räknar åtta nya blommor på tapeten. Lägenheten är mörk. Inga lampor funkar, kylskåpet luktar surt. Frysen gråter, jag ser tårar under trots att jag lagt dit tre ruter.

Jag lägger örat mot dörren, lyssnar efter steg i trapphuset.

• Jag gjorde som du sa, slängde skorna åt helvete.

Jag ser ner på fötterna. Röda halvcirklar på stortårna och skav efter de lite för små tofflorna.

• Du kan komma tillbaka nu.

Ölburken ligger kvar på diskbänken. Skummet har torkat.  En hinna har lagt sig ovanpå.
I vasken flyter en smörkniv i brunt vatten.

Jag stoppar ner handen i fickan. Drar ett kort. Klöver två.

-Inte i dag heller.

Askfatet på fönsterbrädan är fullt. Fimparna sticker upp som små svarta fingrar. Jag tömmer det i det bruna vattnet. Svart aska och gula fimpar simmar runt med kniven.

-Hjälp, rädda mig innan jag sjunker…jag petar med en slev på de drunknande fimparna.

Plötsliga ljud i trappen får mig att stanna upp.

Jag drar snabbt ett kort till.

Hjärter två.  Jag stoppar in det i leken men tappar ett.

Spader nio. Igen.

Jag öppnar dörren. Ingen mamma.
Två män. Kostymer. Skjortor. En mustasch.

Packa väska.
Lämna meddelande till mamma.
Låsa dörren.
Gå nerför trappan.
Sätta sig i bilen.
Samtal om mig. Aldrig till.  
Radiobrus.

Staden.
Sedan skogen.
En räv ligger överkörd intill vägen. Röd päls, stilla ben.

Den nya staden.
Det nya huset.
Den nya familjen.
Det nya efternamnet.
Ny säng.
Nya lukter.
Nya smaker.
Nya intressen.
Nya strategier.

Allt på rad.
Inget eget.

Var är mamma?

Dag 6.

Jag bär väskan genom porten. Hemma. Fast ändå inte.

Lukterna har ändrats, ljuset är annorlunda. Den intorkade kattbajsen som legat utanför grannens dörr i flera veckor är borta och kvar finns bara en mörk skugga.

Mamma står där i dörren. Ögonen röda, kinderna blanka. Insjunkna. Hon ler, men det är skevt. Rösten hes när hon säger mitt namn. Jag känner kortleken i fickan, drar fingrarna över hörnen. Svarar inte. Slår ner blicken och trampar på stället.

Det är kallt i lägenheten. Mörkt .

-De jävlarna har stängt av elen igen. Är det inte det ena så är det det andra.

Jag hör burken när hon knäpper upp den. Känner kvalmig öl ånga när hon fortsätter:

– De tror att jag inte fattar. Att jag inte ser. Men jag vet att det är dem. Jag hörde dem i trapphuset i natt, deras steg… dem smyger, men jag vet.

Hon drar undan gardinen. Stirrar ut i eftermiddagsdiset.

– Ser du bilen där nere? Den har stått där i två dagar. De spanar. Jag har sett antennen rör sig. Säkert polisen, eller socialen. Samma skit allihop.

Hon slänger burken över mitt huvud. Jag hör den landa någonstans i hallen.

Det knäpper igen när en ny öppnas.

Ölmamma är ingen bra mamma. Tablettmamma är bättre. Hon skrattar såsigt åt det som visas på tv, somnar med cigaretten i munnen så att askan gör figurer på tröjan. Det kan bli blommor, prickar eller streck – små tecken jag kan följa tills hon vaknar igen

Hon drämmer näven i diskbänken. Burken välter och skummet forsar över kanten, rinner i vita strimmor ner mot golvet

– Satans unge, du går väl inte och tror att du är nån fin ängel, va?  Som passar bättre hos de där jävla Svenssons? Med deras jävla gardiner och putsade fönster. Tror du dem vill ha dig på riktigt? Tror du verkligen att dem skulle orka med dej om de inte fick betalt, va?

Hennes blick flackar. Hon går runt i rummet, fingrar på lådfronter, öppnar och stänger luckor.

-Jävla va fin man gott och blivit då. Var har du fått de där skorna ifrån?

Hon kliver snabbt över köksgolvet, rycker av mig ena gymnastikskon och kastar den åt samma håll som ölburken.

-Vad var det för fel på dina tofflor? Ta av dig, du ser fan inte klok ut!

Jag kränger av mig väskan sparkar av skon. Hänger jacka över elementet och känner i fickan. Trycker in pekfingret mellan spelkorten. Känner ytan, sval och trygg. Kryper in i utrymmet under klädkrokarna.

Mamma går fram och tillbaka. Blinkar med ögonen, rycker med huvudet. Armarna är stressade. Håret upp och ned. Hon måste druckit några dagar redan: fyra eller fem. Det betyder att imorgon kommer hon antingen sticka igen och jag får börja rita blommor – eller så somnar hon.

Jag hoppas hon somnar. Då får jag vaka, pyssla om och vara henne nära.

Jag drar ett kort.

Spader nio.

Dag 5 av 7

Jag följer deras munnar. Läpparna rör sig, tänder blänker. Orden hinner aldrig fram till mig. Bara ett brus, ett surr – som ljudet av motorvägen där hemma, i mitt riktiga hem. Tallriken tas bort. Kniven skrapar mot porslinet. Diskmaskinen fylls, startar, stannar med ett stånkande. Jag räknar rutorna i tapeten. Tre vågräta, fem lodräta. Räknar igen. Tre vågräta, nio lodräta.

Jag kan allt om nian, eftersom mamma, lärde mig det. Det finns ett trick  som gör att man kan räkna på knogarna. Nio gånger fyra är trettiosex. Nio gånger ett är nio, trots att man gärna vill svara ett. Nio gånger nio är tvättstuga, i alla fall för mig eftersom det var där mamma lärde mig det. Det var vinter den gången – när januari är som allra värst. Stora snökockor hängde över fönstren. Men frysen var varm – till och med varmare än spisen för den inte gick att få igång. Men vi såg att grannarna hade el och i tvättstugan lyste det.

-Det får bli camping i natt, sa hon och vi packade ihop oss i det varma torkrummet och det var då hon lärde mig nians gånger tabell.

Telefonen ringer. Rösterna vandrar iväg – som luften när någon steker pannkaka på för hög värme.

Dörren stängs. Jag sitter kvar.

Golvet knarrar ovanför. Skor går fram och tillbaka. Ett signal. Sen tystnad.

Jag lägger handen på väskan. Dragkedjan är kall när jag drar den åt sidan och tar ett kort: klöver nio.

En bildörr slår igen ute på gården. Jag hör korna kliva över ladugårdsspången med dova klampar.

Dörren öppnas.

– Packa ihop dina saker.

Dörren är alltid låst. Jag har provat handtaget flera gånger. Det är trögt, kallt, ger efter litegrann men stannar sen. Nyckeln sitter i på andra sidan så jag kan inte titta genom nyckelhålet. Men jag har ett fönster: Den röda traktor startar i gryningen med ett svart rökmoln ovanför. Kaninerna skräms och kurar under sitt hö. Korna vippar med smala svanar och då och då ser jag en av katterna.

Vid matbordet sitter vi på bestämda platser. Besticken ligger redan på tallriken när jag blir utsläppt och leds ner. Stolarna dras ut och skjuts in med samma ljud varje gång. Grått kött, en potatis, äppelmos och två slevar gröna ärtor. Samma sak alla dagar.

Efteråt ska vi basta.

Jag räknar trappstegen baklänges, nitton, arton, sjutton, för att hålla balansen. Golvet i källaren är kallt under fötterna. Det luktar sten. Jord. Väggarna är mörka av gammalt vatten. Lampan hänger i ett hörn och blinkar ibland, ett gult öga som aldrig slocknar.

Jag gömmer ruter ess i armhålan – sätter mig längst ut på bänken. Träet bränner mot låren. Luften blir tjock, går inte att andas.

Det fräser när han häller vatten över det glödande aggregatet.

Mitt hjärta slår snabbt. Jag räknar dropparna som rinner från hans haka. Om jag kommer till tio utan att han ser på mig, måste jag fråga.

-När får jag flytta hem?

Dag 3 av 7.

Gruset dammar upp och blir kvar i luften: en vägg mellan mig och därifrån jag kom. Ett avslut kanske, en början? Väskan bär jag fortfarande. Axeln känns naken där remmen skaver.

En man står i dörren. Ler. Ögonen glittrar som smält is i solen. Han böjer sig ner för att se mig. Jag nickar men säger inget. Hejet fastnar i halsen.

-Kom in och se dig om. Jag ska visa ditt rum.

Trappan knarrar när jag går upp. Jag räknar stegen, tre, fyra, fem nästan sex me det sjätte steget finns inte. Fast det borde det göra. Man kan inte avsluta en trapp med bara fem steg. Jag måste gå ner igen och börja räkna med marken. Ett, två, tre, fyra, fem och sex. Nu blev det rätt.

Jag trycker tummen mot väskans dragkedja, pressar den så hårt mot kroppen att det knäpper i ett av revbenen. Aldrig i livet att mannen får ta den. Jag går förbi hans utsträckta hand. Kliver över tröskeln och in det nya hemmet.

Golvet blänker.
Kuddarna på raka led.
Kylskåpet tiger.
Gardinerna i skenor.
Tre identiska blommor i identiska vaser.
Skorna i par på en hylla.
Klockan tickar.
Lamporna lyser.
Stolarna inskjutna.
Bordet rent.
Handdukar vikta.
Bestick i korgar.
Fönstren genomskinliga

Det pratar en kvinna från köket. Orden studsar mot väggarna. Jag förstår inte.

Mannen står kvar. Lutar sig mot dörrposten. Granskar mina tofflor, mina strumpbyxor med svart tejp över knäna. Det långa linnet. Väskan. Mitt ansikte, håret, väggbonaden ovanför. Nu stirrar han i taket med munnen halvt öppen.

– Vill du följa med ner i källaren och basta?

Jag flyttar handen från väskan till fickan. Där ligger två spelkort. Ett ruter och ett klöver. Jag måste bestämma vilket jag ska hålla fram.

Dag 2 av 7 –

– Vissa människor ska inte ha ungar. Punkt.
– Nej, men de ynglar av sig som råttor.
– Och vi skattebetalare får stå för notan.
– Ja, och politikerna daltar.
– Det kallas visst välfärdssamhälle. Tragiskt rent utsagt.

Jag sitter bakom dem med väskan i knäet. Ena axelremmen har jag surrat fast i dörren. Ifall vi krockar kan jag inte riskera att förlora den. Bältet är stramt, hårt. En tråd har lossnat och sticker mot halsen.

– De borde ha satt stopp redan för länge sen.
– Jo, men då hade vi väl fått höra att vi kränkte någons rättigheter.

-De har inga rättigheter längre.

På insidan av dörren finns en gammal rista i tyget. Jag tror det är ett N eller M. Vad kan det betyda? M som i ´mamma kommer att hitta mig och göra livet jävligt surt för de där två där framme?

Jag skrattar.

Deras röster tystnar. Jag ser ett ögonpar i backspegeln. Mörkblåa med bleka ögonfransar. Gul gegga har smetats ut i vrårna.

-Sa du något?

-Var ska vi åka? Var är mamma?

Ögonparet försvinner och jag ser nacken knycka till.

Radion skruvas på.

En katt springer över vägen. Svansen rak som en pinne. Det betyder att jag måste hålla andan ända tills jag ser en vit bil.

Jag drar in luft och kniper med läpparna. Omgivningen pulserar – det sticker i kinderna.

-Ju mindre hon vet desto bättre.

-Det blir enklast så.

Staden försvinner utanför. Höghus byts mot villor, villor byts mot åkrar. Jag ser en skorsten som blir mindre och mindre tills den bara är en prick. Då svänger en vit bil ut från en gård och jag drar efter luft. Jag klarade det!

– Hon är för lugn.
– Mm. Fast de flesta fattar ju inte vad som händer. Inte i den här åldern.
– Tur är väl det.

Jag lägger handen över väskan. Den är lätt. Jag borde ha tagit med madrassen från garderoben, eller min blomvägg. Men jag hann inte. Bara några tröjor, strumpor och halva kortleken.

– Man kan undra varför de ens får skaffa barn.
– Jo, men samhället tillåter ju allt nu för tiden.
– Och vi får sopa upp efteråt.
– Samma visa, år efter år

Jag ser en flock fåglar resa sig från ett fält. De flyger i mönster. Först ett hjärta, sen något som liknar ett spjut. Nej inget spjut- det är en pil. En pil åt det hållet vi åker. Vad kan det betyda?

– Hon kommer vänja sig. Det går fortare än man tror.

Vägen blir smalare. Träden lutar. Jag räknar postlådorna. Tretton, fjorton, femton.

-Här är det.

Bilen guppar över en bro. Vattnet glittrar mellan springorna.

Ett trähus, rött med vita knutar tornar upp.

Ögonparet är tillbaka i spegeln. De gula geggan, den svarta irisen som krymper när den ser mig.

Jag sjunker ner för att slippa synas. Griper om väskan.

-Välkommen till din nya familj. Här ska du bo. Säg mamma och pappa till dem, så har vi det avklarat på en gång.

Den här veckan delar jag något jag burit länge – min berättelse om att bli placerad som barn. Det blir sju dagar, sju minnen. Detta är dag 1 av 7

Det står två vuxna i hallen. De hör inte hemma här. Deras jackor är hela, skorna för rena. De säger åt mig att packa en väska med nödvändiga saker.

”Kläder för väder. Hygien. Kanske ett gosedjur”….

Orden faller över mig men fastnar inte, det är svårt att förstå vad de betyder.

Mamma är inte här. Hon lämnade mig för några dagar sen. Luktade öl, parfym och stress. Handväskan gled hela tiden ner över axeln men jag hann se att hon hade sjalen med sig. Då är hon trygg. Då kommer allt gå bra.

På väggen intill ytterdörren har jag ritat blommor i rader. En för varje dag mamma varit borta. När hon kommer tillbaka stryker jag alltid över dem, för att kunna måla nya nästa gång hon försvinner.

Pappa vet jag inte var han är. Han kommer och går. Ibland med poliserna och skramlande armband, ibland utan.

Jag ser mig omkring. Hallmattan ligger snett. Under den vet jag att tusen små glasbitar glittrar. Ett ciggpaket sticker fram under gårdagens reklamblad. Det ser ganska roligt ut eftersom två gurkor grimaserar över en knippe lökar och över det står KONSUM. Jag kan inte riktig läsa men känner igen ordet.

En trasig stövel lutar mot väggen. Skaftet är sprucket sen mamma sparkade in grannens fönster. Glaset krossades, hennes hand blödde lite. Skaftet sprack men stöveln fick vara kvar som en trofé över det vi vann. Ingen kan låsa oss ute.

Kvistmärkena i golvet byter form. Ibland är de ögon som stirrar på mig, ibland ett djur som ligger på rygg. Handtaget till toaletten är slakt vissa dagar. Då ser det dött och farligt ut. Men nästa dag sitter det rakt igen. Jag undrar vem som lagar det. Kan det vara den som bor bakom stereon i hörnet – pappas gamla? Är det han eller hon som lagar handtaget när ingen annan är hemma?

”Du kanske har en nallebjörn som vill åka med?”

Jag svarar inte men det gör frysen som studsar till och börjar mullra.

Den brummar olika beroende på vem som pratar med den. Ibland är den så upprörd över något att jag måste stoppa in ett spelkort under. Då lugnar den sig lite. Men bara ruter dämpar ljudet helt . Hjärter fungerar sämst -två klöver kan gå men bara under väldigt korta stunder.

Jag går in på mitt rum. Sängen saknar madrass. Den har jag klippt sönder och lagt i skåpet. Jag sover hellre i den mörka garderoben med uppsikt över hall och kök än i ett kallt rum med alldeles för stora fönster. På golvet ligger en strumpa och inuti den en sked. Det skulle vara en häst men jag hittade inte något rep till manen så det fick vara.

På hyllan glor min docka med ögat snett. Intill den boken med vikta hörn och magisk text. Jag har lämnat ett meddelande till mamma – ett tecken hon ska förstå för att veta att hon behöver komma för att hämta mig.

Kanske har jag alltid vetat att jag kommer försvinna? Att någon varelse, likt dem som står här nu, ska ta mig från mitt hem. Men jag har förberett mig. Oss, mig och mamma.

Nu viskar de till varandra där ute i hallen. Jag hör deras tungor när de slickar framtänderna. De tror att jag inte hör, men jag hör precis vartenda ord.
”Nu tar vi henne, fort, innan mamman kommer tillbaka.”

Snabbt viker jag ner ytterligare en flik på en av sidorna. Vrider lite på boken så att ryggen hamnar två centimeter från revan i gardinen.

Jag plockar upp kläder. Puttar till plastbacken med leksaker. Mina händer är långsamma – drar ut på tiden.

Utanför dundrar en långtradare förbi. Strålkastarna blinkar fyra gånger. Jag vet vad det betyder: Det är dags nu.

Dokumentären Att skära sig fri – Ett kort porträtt.

Att skära sig fri
En dokumentär av Setareh Lundgren (2014)

I Att skära sig fri öppnar jag upp min barndom fylld av fosterhemsplaceringar, svek och tystnader – men också berättelsen om hur ilskan blev till konst, och hur sår kan formas till styrka. Med hjälp av privata arkivbilder, samtal med myndigheter och mig själv – visar filmen hur det är att försöka göra sig fri inifrån.

Det är en film om smärta, kreativitet och överlevnad – och om att våga bli synlig när man varit osynlig längst.

Var kan du se den?
Filmen finns att hyra via Vimeo On Demand: https://vimeo.com/checkout/ondemand?action=rent&product=1054582&player=1

Dokumentären Att skära sig fri – Ett kort porträtt

• Titel: Att skära sig fri (2014)
• Regi: Setareh Lundgren (även känd som Setareh Persson) svenskfilmdatabas.se
• Handling: En gripande dokumentär där jag, Sofia Rapp Johansson, delar med mig av min berättelse – livet som placerat barn, konstnärlig resa och kampen för att vända smärta till styrka .
• Visningar: Filmen visades på Tempo dokumentärfestival 2014 och går att hyra via Vimeo On Demand svenskfilmdatabas.se.

Igår föreläste jag om min resa – om att växa upp i samhällsvården, om att vara det där barnet som inte passade in, som bar på tystnad, ilska och längtan. Det är aldrig enkelt att berätta, men varje gång påminns jag om varför jag fortsätter.

För efteråt händer det något. Människor kommer fram, eller skriver till mig. Och jag förstår att orden faktiskt gör skillnad.

En pappa skrev alldeles nyss till mig:
”Jag har länge sett att min son inte mått bra, men jag har inte vågat fråga. Efter att ha hört dig tog jag mod till mig. Vi pratade igår kväll. Det var tufft – men han berättade. Tack för att du fick mig att våga.”

En socialsekreterare berättade en gång:
”Jag har jobbat i 20 år, men när jag hörde dig insåg jag att jag ibland tappat barnets blick. Jag ska aldrig mer gå in i ett möte utan att fråga: Hur är det för dig?”

En lärare sa:
”Jag kände igen mina elever i dina ord. Jag vill bli den läraren som ser bortom ilskan. Tack för att du påminde mig.”

Sådant går rakt in i hjärtat. För det visar att berättelser förändrar. De öppnar ögon, ger mod och gör att barn slipper bära allt själva.

Och därför fortsätter jag. Därför berättar jag min historia, även när det gör ont. För varje gång någon vågar se ett barn lite tydligare, fråga en extra gång eller stanna kvar i stormen – då gör det skillnad.

Och det är för barnens skull jag aldrig slutar.

Jag kommer gärna till er och berättar min historia – på er skola, er arbetsplats, i er organisation eller på er konferens. Tillsammans kan vi göra skillnad för de barn som behöver det allra mest.

Slå en signal eller maila: 0702424285 sofiarapp@hotmail.com

Bältet skär in mot halsen när bilen hoppar till över en spricka i vägen. Mina händer blir fuktiga mot ryggsäckens tyg, jag pressar den hårdare mot magen för att inte skaka.

Vid diket rör sig ett svart virrvarr av vingar. Kråkorna drar i en kropp, lyfter huvudet för att slita loss senor, bråkar med näbbarna. Ljudet når inte in i bilen men jag ser hur köttet tänjs ut och slits av.

Hans finger pekar ut genom rutan. Rösten är tung, nästan nöjd:
“Du och din familj är precis som dem. Bidragstagare. Ni lever på det andra kämpar för.”

Mina axlar drar sig uppåt, som för att göra mig mindre. Huden hettar, benen blir kalla. Jag stirrar på vägen rakt fram, blundar inte, andas bara ytligt för att hålla ihop.

Bilen rullar vidare men bilden av fåglarna stannar kvar. Vingarna som flaxar. Senorna som slits. Orden fastnar i kroppen och börjar leva sitt eget liv där inne.

Det var inte bara ett ögonblick. Det blev en spegel. Åren efter såg jag den överallt – i klassrummet när jag inte hade rätt pennskrin, på gymnastiken när skorna var för slitna, i ansiktena som log stelt när de fick veta var jag kom ifrån. Alltid den där känslan av att vara rutten under ytan, att alla andra kände lukten även när jag försökte hålla mig rak och ren.

Jag lärde mig att gå tyst, att inte ta plats, att vara duktig för att dölja det där som redan stämplats in i mig. Som om jag var en restprodukt, något som bara fick finnas så länge jag inte störde.

Nu är jag vuxen, men kråkorna finns kvar. Jag kan fortfarande se deras blanka ögon i mörka fönsterrutor, höra deras klor mot asfalten när jag försöker sova. Jag bär deras vingslag inuti mig – och hans röst, som aldrig riktigt försvann.