Näktergöken

När barn far illa, eller riskerar att fara illa, ska socialtjänsten vara det yttersta skyddsnätet. Men i fallet Adam brast allt.

Som sjuåring anklagades Adam felaktigt för att ha utsatt sina syskon för sexuella övergrepp. Han placerades på HVB-hem, tvingades till terapi och förbjöds att träffa sin pappa under flera år. Trots att både han själv och syskonen nekat till anklagelserna fortsatte socialtjänsten att behandla dem som sanning. Viktig information doldes för både domstol och politiker.

Uppdrag granskning avslöjade sanningen: ett barn hade oskyldigt stämplats, isolerats och berövats sin barndom. Socialdirektören medger nu brister och två anställda har avskedats. Men ansvaret stannar inte där. Det är inte bara några få som misslyckats – det är ett helt system som gång på gång inte klarar av att skydda de mest utsatta.

I dag är Adam 13 år och har äntligen fått flytta hem till sin pappa. Men åren han förlorade får han aldrig tillbaka. De år då han borde ha känt trygghet och tillit ersattes med skuld, skam och ensamhet. Att bli oskyldigt anklagad för övergrepp i den åldern lämnar ärr som aldrig riktigt läker. Misstron mot vuxenvärlden, rädslan för att inte bli trodd och känslan av att vara fel kan följa honom hela livet.

Adam är inte ensam. Han är ett ansikte för alla barn som riskerar att malas sönder i ett system som borde vara deras trygghet.

Och därför vill jag säga detta, direkt till dig som läser: Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att det här var ett undantag. Vi kan inte nöja oss med att några få får skulden. Det handlar om något större – om vilket samhälle vi vill vara. Om vi vill vara vuxna som ser, lyssnar och skyddar – eller vuxna som blundar.

För nästa gång kan det vara någon annans barn. Nästa gång kan det vara ditt.

Vad som faktiskt hänt i fallet Adam

• Felaktiga anklagelser och isolering
  Som sjuåring anklagades Adam – felaktigt – för att ha utsatt sina yngre syskon för sexuella övergrepp. Socialtjänsten agerade på dessa påståenden, trots att de ursprungligen kom från modern i samband med en vårdnadstvist, och det saknades belägg för dem HD.se+12Omni+12SVT Nyheter+12.
• Terapi, tvångsvård och separation från familjen
  Adam isolerades, placerades på HVB‑hem med intensiv terapi och förbjöds att ha kontakt med sin pappa under flera år SVT Nyheter+1SVT Play+8SVT Nyheter+8Omni+8.
• Information doldes – ny utredning
  Uppdrag granskning avslöjade att socialtjänsten medvetet dolt information som talade emot anklagelserna – inklusive att Adam och hans yngre syskon nekat till anklagelserna SVT Nyheter+15Omni+15SVT Nyheter+15. Detta ledde till en extern granskning av ärendet HD.se+3Helsingborg.se+3Mynewsdesk+3.
• Kritik, ansvar och pågående utredningar
  Granskningen pekade på allvarliga brister i rättssäkerhet, saklighet och objektivitet i handläggningen. Socialtjänsten ansågs ha vilselett både domstolar och politiker SVT Nyheter+15Omni+15Helsingborg.se+15. I förlängningen har två anställda (enhetschef och socialsekreterare) avstängts och varsats om avsked, medan ytterligare två personer utreds arbetsrättsligt SVT Nyheter+1.
• Adam återförenas med sin pappa
  Nu, när Adam är 13 år, har han flyttat hem till sin pappa igen. Socialtjänsten har reviderat sin bedömning och anser att det är för hans bästa att bo hemma Sveriges Radio+10SVT Nyheter+10Magasinet Filter+10.

Morgonen börjar innan jag själv hinner vakna. Ett barn ropar att strumporna är borta, ett annat har gömt sig under täcket och förklarar att tänderna absolut inte behöver borstas idag. Hundarna tassar runt i hallen, otåliga, deras klor klickar mot golvet i takt med min stigande puls. Ute i hönsgården hörs ett kacklande, som om hela flocken ropar i kör: mat, nu!

Katterna jamar- räven stryker runt garaget och grannarna gäspar.

Jag är där, mitt i stormens öga. Författaren. Familjehemsmamman. Föreläsaren. Det före detta systembarnet. Men också hon som försöker få ordning på morgonen utan att själv gå sönder på vägen.

På uppfarten står bilen. Den dyraste vi någonsin haft. Den glänser nästan anklagande, som om den vet att jag mest betraktar den på avstånd. Jag vågar sällan köra. Inte för att jag inte kan – utan för att rädslan för motorhaveri, punktering eller något ännu värre ska inträffa.

Inomhus har dammråttorna börjat organisera sig. Jag tänker ibland att jag ska spara dem, som en slags hushållsresurs. Stoppning till vinterns raggsockor. Eller kanske ett framtida forskningsprojekt: dammets psykologi i trånga hörn.

På köksbänken ligger osthyveln, den trofastaste av alla redskap. Den skruvar batteriluckor, bänder upp syltlock och petar loss fiskrester ur ugnen – allt utom det den en gång skapades för.

I frysen huserar matlådor, de flesta utan etikett. Jag spelar dagligen rysk roulette mellan köttfärssås och blåbärssoppa. Man vet aldrig vad som väntar förrän det är för sent.

”Vad blir det för mat? Får jag spela på ipaden? Var är min mössa?” sjunger barnen medan katterna fortsätter jama.

Från radion skrålar man om dagens väder som lovar 40% chans till regn men 60% möjlighet att jag glömmer var jag lagt nycklarna.

De har rätt. Nycklarna är borta och jag får låsa dörren men osthyveln.

Barnen kommer iväg till skolan till slut. Jackor på fel krokar, skor som lämnas kvar mitt i hallen som snubbeltrådar. Dörren smäller igen och tystnaden efter dem känns nästan högtidlig.

Men det finns ingen paus. Jag har arbete att sköta. Ibland utbildar jag barn, försöker ge dem verktyg och skydd så att de slipper bli utsatta digitalt. Ibland sitter jag i en chatt och lyssnar på människor som behöver dela sina tankar, ibland tyngre än jag riktigt klarar av, men jag bär dem ändå en bit. Och vissa dagar står jag på Friskis och gapar på motionärer som tror att de inte orkar mer – fast jag vet att de orkar minst två burpees till, för alla orkar alltid lite mer än de tror.

Köttfärssåsen som skulle ligga på upptining visar sig vara blåbärssoppa. Så till kvällsmat blir det pannkakor, blåbärssoppa – och sonens ketchup. Alltid ketchup, oavsett rätt. Den röda flaskan är kung i köket, och jag har slutat protestera.

Det är det här som är livet. Mellan dammråttor, frusna matlådor och barnaskratt, mellan digitala utbildningar, samtal i en chatt och burpees på Friskis. Det är rörigt, roligt, ibland för mycket och ibland alldeles för lite.

Och i allt det där finns jag. Inte bara författare, inte bara familjehemsmamma, inte bara ett före detta systembarn.
Utan människa.

Dagens text handlar om frågor jag ofta bär med mig, utifrån egna erfarenheter och möten med barn som far illa.
Jag tror att vi måste våga prata mer öppet om det här – inte bara om lagar och system, utan om vad barnen faktiskt behöver.
Dela gärna era tankar i kommentarerna, jag vill gärna höra hur ni ser på det. 💬💜

“Varför tror ni att så många barn fortfarande faller mellan stolarna, trots att både lagar och konventioner säger att barnets bästa alltid ska komma först?”

“Om ni fick ändra en sak i hur samhället skyddar barn från våld och övergrepp – vad skulle det vara?”

“Varför är det så tyst om barnens egna röster? Och vad kan vi vuxna göra för att se och höra dem bättre?”

“Vad tror ni gör mest skada för barnen – våldet de utsätts för hemma, eller samhällets svek när ingen lyssnar?”

Jag har sett det så många gånger.
Ett barn som väntar. Räknar dagarna på fingrarna.
Förra socialsekreteraren lovade att mamma skulle komma. Att de äntligen skulle få ses.
Barnet har packat väskan, lagt fram en teckning, övat på vad som ska sägas.

Och så blir det tyst.
För den nya socialsekreteraren tycker annorlunda.
Plötsligt gäller inte löftet längre.

Hur förklarar man det för ett barn?
Att det inte är mamma som glömt, utan systemet.
Att det inte är kärleken som brister, utan vuxenvärldens kontinuitet.

Och barnet?
Barnet lär sig att inte lita.
Att inte tro på ord.
Att varje löfte kan suddas ut, varje plan kan ändras, varje vuxen kan försvinna.

Men det finns också det andra barnet.
Det som kämpat för att bli fri.
Som äntligen sluppit undan sin förövare.
Som fått andas, bygga en vardag utan skräck.

Tills en ny socialsekreterare kommer in och säger:
“Föräldern har sin rätt.”

Jag har sett barn gömma sig under bordet, klamra sig fast vid bordsbenen i panik.
Jag har sett personal dra loss dem, hört skrik som inte borde finnas i ett barns hals.
Jag har sett lugnande ges för att överhuvudtaget få iväg barnet till ett umgänge.

Och allt för att vuxenvärlden bytte åsikt.
För att papper väger tyngre än barns röster.

Samtidigt – där uppe i det stora – byter vi regering, skriver nya riktlinjer, ändrar lagar.
Det som var trygghet igår är ogiltigt idag.
Men barnet står kvar mitt i stormen.

Det här är inte en notering i ett ärende.
Det är barns hjärtan. Deras längtan. Deras barndom.

Vi behöver våga se.
Vi måste våga stå kvar.
För det här handlar inte om ärenden.
Det handlar om liv.

Kanske börjar förändringen just där – i att vi aldrig mer låter ett barns röst tystna i skuggan av ett nytt beslut?

För bara några år sedan berättade jag med stolthet att vi var ett familjehem. Jag bar det som en hemlig medalj i hjärtat – inte för min egen skull, utan för att jag visste att vi gjorde skillnad för barn som saknade trygghet. Jag ville att människor skulle förstå att det finns vuxna som kliver in när livet sviker.

Idag vågar jag inte längre. Det har blivit farligt att vara öppen. Jag har fått ta bort texter från min egen hemsida efter hat och hot. Ord som jag skrivit med värme och omsorg revs loss och förvandlades till något fult i andras ögon. Att beskrivas som en del av en mörk konspiration, som ”kidnapparnas medhjälpare”, är inte bara falskt – det är djupt sårande.

Jag vet varför jag öppnade mitt hem. Jag vet varför jag fortfarande orkar. Det handlar om barnen. Barn som redan bär på förluster, trasighet och ensamhet. Barn som behöver någon som håller fast vid dem, som inte sviker en gång till. Men när hatet riktas mot familjehem, är det i slutändan de barnen som förlorar mest.

Att behöva gömma något jag egentligen är stolt över, något som definierar hela mitt kall som människa, känns som ett svek – inte mot mig själv, utan mot de barn vars röster redan är för svaga för att höras. Jag vill säga högt och tydligt att vi finns. Men just nu gör det ont att vara synlig.

Och kanske är det det svåraste av allt: att det som en gång fyllde mig med stolthet nu fyller mig med rädsla

Det gör ont i magen när jag läser om nyheten i DN.
En skolanställd i Skåne är häktad, misstänkt för att ha utnyttjat barn på nätet. Det är ord som står i en tidning, men för mig är det mer än rubriker. Det är barn. Riktiga barn, som kanske just nu kämpar med skuld, skam och rädsla.

Jag tänker ofta på tilliten. Hur ska ett barn kunna tro på vuxna, när de som borde skydda ibland är de som sviker allra mest? När klassrummet – den plats som borde vara trygg – plötsligt inte är det?

Jag har sett vad svek gör med barn. När vuxna bryter löften. När de blundar. När de inte står kvar. Tilliten brister, och den bristen tar år, ibland ett helt liv, att bygga upp igen.

Vi får aldrig glömma att varje gång en vuxen sviker, så är det inte bara en situation som går sönder. Det är en hel värld, i ett barns hjärta.
Och barn bär det. De bär och bär tills det inte går mer.

Därför måste vi prata om det här. Vi måste våga se. Vi måste våga lyssna. Och vi måste vara de vuxna som står kvar när andra går. För inget barn ska behöva bära en vuxens mörker på sina axlar.

Jag skriver om det här inte för att peka på just den här händelsen, utan för att påminna oss alla:
Varje barn vi möter behöver veta att det finns vuxna som aldrig sviker

Stiftelsen Säkra Varje Unge arbetar aktivt, förebyggande och uthålligt för att stoppa sexualbrott mot barn. Genom utbildning, information och påverkansarbete gör de det som samhället så ofta misslyckas med: de sätter barnets rätt till trygghet och skydd i första rummet.

Det ger hopp. För även om nyheter som dessa gör ont att läsa, får vi aldrig vända bort blicken. Vi måste se, agera och stå på barnens sida – alltid.

👉 Stöd Stiftelsen Säkra Varje Unge – dela, sprid kunskap och var med och gör skillnad: https://www.foretagtillsammans.se/

Barnkonventionen är svensk lag. Där står det tydligt: varje barn har rätt till sina föräldrar. Och varje förälder har rätt till sitt barn. Men den rätten är inte absolut. När barn far illa, när hemmet blir en plats av våld, övergrepp eller försummelse, då har samhället både rätt och skyldighet att ingripa. Det står i LVU, i Socialtjänstlagen, i Föräldrabalken. Barnets bästa ska vara vägledande.

Men vad är barnets bästa? Och vem avgör?

Jag har sett båda sidor. Barn som med hela kroppen längtar efter mamma eller pappa, men som får höra: “Umgänget är inställt idag.” Utan förklaring, utan tröst. Jag har mött flickan på sju år som satt med jackan på redan två timmar innan mötet – och som gick och lade sig med samma jacka när kvällen kom, för mötet blev aldrig av.

Jag har också sett föräldern som kämpar. Som suttit på alla behandlingar, lämnat drogerna, byggt upp ett nytt liv – men som fortfarande möter en stängd dörr. “Barnet behöver trygghet”, får de höra. Som om förälderns förändring inte räknades. Som om banden redan klippts av.

Och jag har sett det motsatta. Ett barn skickas tillbaka till en förälder som varit våldsam. Där rätten till förälder vägde tyngre än barnets rätt till skydd.

Det finns ingen enkel balans. Lagstiftningen ger ramar, men besluten fattas av människor. Och i det rummet finns både risker och möjligheter. Risken att barns röster tystnar bakom staplar och statistik. Möjligheten att lyssna på det som faktiskt sägs mellan raderna – i blicken, i kroppens spänning, i det där ordet som aldrig riktigt uttalas men som betyder allt: “Snälla, låt mig vara trygg.”

Smärtan är dubbel. Barnet som slits från föräldern. Föräldern som slits från barnet. Oavsett orsak finns där alltid en trasig längtan.

Vi måste våga prata om undantagen. När rätten blir en fara. När rätten blir ett vapen. Men vi måste också våga prata om längtan. För ingen lag i världen kan sudda ut den.

Frågan vi behöver ställa oss är inte bara “När ska vi separera barn från sina föräldrar?” utan också “Hur kan vi bevara banden, även när vi måste skydda?”

Barnet har rätt till sina föräldrar. Föräldern har rätt till sitt barn. Och mitt i allt detta – i alla paragrafer, i alla beslut – måste vi minnas att det ytterst handlar om kärlek, förlust och en längtan som aldrig går över.

Frågor att bära med sig:

• När är det rätt att skilja ett barn från sina föräldrar – och vem ska avgöra det?
• Hur kan vi skydda barn utan att slita sönder banden till deras föräldrar?
• Vad betyder egentligen “barnets bästa” i praktiken – barnets trygghet här och nu, eller drömmen om en framtid där föräldern får en andra chans?
• Är vi beredda att se både barnets och förälderns smärta – och ta ansvar för båda

I slutändan är varje beslut om separation inte bara en juridisk handling – det är ett ingrepp i den djupaste mänskliga längtan: barnets rätt till sin förälder och förälderns rätt till sitt barn.

Det får vi aldrig glömma.

Snart fylls vägarna med barn i ryggsäckar. Butikerna skyltar med block, pennor och färgglada pärmar. Många pratar om skolstarten som något härligt – en ny chans, nya möjligheter, nya vänner.

Men inte alla barn känner så.

Ett barn ligger vaken kvällen innan. Kudden är blöt av svett och oro. Det är inte matteboken eller proven som skrämmer mest, utan korridoren. Skosulorna mot linoleumgolvet, skrattet bakom ryggen som alltid betyder samma sak: ”Du är fel.”
I magen vrids en knut som inte släpper. Hen funderar på om det går att bli osynlig. Om man kan hålla andan tillräckligt länge för att ingen ska lägga märke till en.

Ett annat barn står framför garderoben på morgonen. Drar i en tröja som blivit för kort i armarna, fötterna kläms i skor som inte bytts ut på flera år. Kläderna berättar historier som barnet själv inte vill säga högt: om ekonomin hemma, om att det inte finns något nytt att köpa, om en mamma eller pappa som redan bär för mycket.
Barnet vet att någon kommer se. Någon kommer skratta. Och det är blicken, viskningarna, de dolda orden som gör mest ont – inte trasiga sömmar.

Och så finns barnet som faktiskt längtar till skolan. Inte för att plugga, inte för att träffa kompisar, utan för att slippa hemmet några timmar. Hemma väntar bråk, skrik, spritflaskor på bordet. Ibland händer det värre saker, saker man inte ens kan sätta ord på. I klassrummet blir man fri för en stund, men rädslan följer med i kroppen, som en skugga. Och redan när skoldagen börjar tänker man: ”Snart måste jag tillbaka.”

Tre barn. Tre olika verkligheter. Alla på väg till samma skolstart.

Vi pratar ofta om pepp, nya böcker och vägen till kunskap. Men vi måste också våga prata om barnens ångest, om ensamheten, om känslan av att inte höra hemma någonstans.

För alla barn förtjänar att känna att de har en plats.
Alla barn förtjänar att gå till skolan med hopp i hjärtat, inte sten i magen.
Alla barn förtjänar att längta.

Från den 1 juli 2025 är det olagligt att betala för sexuella handlingar på distans. Det gäller även om handlingen sker framför en kamera, om den är specialbeställd och styrd av köparen. Och det gäller även – och framför allt – när det handlar om barn. Då pratar vi inte bara om “sexköp”, utan om grova sexualbrott som kan ge upp till tio års fängelse.

För oss som arbetar förebyggande mot övergrepp är det här en efterlängtad lagändring. I åratal har vi sett hur förövare gömt sig bakom skärmar, kryptovalutor och krypterade appar. De har försökt göra skillnad på “digitalt” och “fysiskt”, som om skärmen tvättade bort övergreppet. Nu är det tydligt: det gör den inte.

Men vi ska inte blunda för svårigheterna.
Att bevisa den här typen av brott kräver teknisk spårning, bevis på betalning och tydlig dokumentation. Förövare är ofta skickliga på att dölja sina spår. Och när barnet eller gärningspersonen befinner sig i ett annat land, kan rättsprocessen bli lång och komplicerad.

Det här är en lag som kan göra skillnad – men bara om vi fyller den med handling. Det behövs fler poliser och åklagare med spetskompetens, bättre internationellt samarbete och mod att agera snabbt.

För ett barns trygghet är inte till salu.
Inte i ett rum.
Inte genom en skärm.
Inte någonsin.

1. Bevisning vid digitala transaktioner

• Många betalningar sker via kryptovalutor eller anonyma betalningstjänster, vilket gör det svårt att knyta en betalning till en specifik person.
• Förövare använder ofta mellanhänder, utländska betalplattformar eller presentkort för att dölja spår.

2. Jurisdiktion och internationella gränser

• Om köparen befinner sig i Sverige men den som utför handlingen är utomlands, krävs ofta internationellt samarbete för att kunna driva ärendet.
• Andra länder har inte alltid motsvarande lagar, vilket kan försvåra rättsprocessen.

3. Dokumentation av handlingen

• För att fälla någon krävs ofta teknisk bevisning som skärminspelningar, chattloggar eller annan dokumentation.
• Många gärningspersoner använder krypterade appar (t.ex. Signal, Telegram) och självförstörande meddelanden, vilket gör bevisinsamling svår.

4. Identifiering av offer

• Om barnet inte kan identifieras kan det bli svårt att bevisa att handlingen har utförts av en minderårig, även om materialet är tydligt exploaterande.

5. Rättssäkerhet och gränsdragning

• Lagen gör skillnad mellan förinspelat material (som kan vara lagligt om alla inblandade är vuxna) och specialbeställda handlingar. Att juridiskt bevisa att något är “specialbeställt” kan vara svårt utan tydliga instruktioner eller avtal i chatthistorik.

Här kan du få hjälp eller tipsa om oro:

• 112 – vid pågående brott.
• Polisen – ring 114 14 eller tipsa anonymt via polisen.se.
• ECPAT Sverige – rapportera misstänkt övergreppsmaterial anonymt på ecpat.se.
• Bris – stöd för barn och unga, ring 116 111 eller chatta via bris.se.
• Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) – stödtelefon 020-50 50 50, dygnet runt.
• Tjejzonen – chatt och stöd för tjejer 10–25 år via tjejzonen.se.

https://www.foretagtillsammans.se/ STÖDLINJEN FÖR BARN & UNGA ÖPPET VARDAGAR och SÖNDAGAR
MELLAN 11:00 – 15:00
VÄLKOMNA ATT CHATTA MED OSS
eller RING OCH PRATA MED OSS
070-4260187

• Det är nu olagligt att betala för sexuella handlingar på distans, t.ex. specialbeställda filmer, livesändningar eller handlingar där köparen styr innehållet.
• Straff: upp till 1 års fängelse för köparen, upp till 4 år för den som organiserar eller tjänar pengar på det.
• Gäller även vid digitalt utnyttjande av barn — vilket redan är ett allvarligt sexualbrott som kan ge betydligt högre straff.
• Prenumerationer på färdiginspelat, icke-anpassat material påverkas inte av lagen.

Betydelse för dem som utnyttjar barn digitalt:
Den nya lagen gör det tydligare att samma regler gäller på nätet som i verkligheten. Om en vuxen betalar ett barn — eller någon som förmedlar kontakt med ett barn — för att utföra sexuella handlingar framför en kamera, räknas det nu som köp av sexuell handling.
För minderåriga är det dessutom alltid ett grovt sexualbrott, ofta rubricerat som våldtäkt mot barn eller utnyttjande av barn för sexuell posering, vilket kan ge upp till 10 års fängelse.

För oss som arbetar förebyggande mot övergrepp på barn
Den här lagen ger oss ytterligare ett verktyg i arbetet med att stoppa övergrepp innan de sker. Vi vet att många förövare tidigare har försökt gömma sig bakom skärmar och kalla det “bara digitalt” — men nu är det tydligt att exploatering är exploatering, oavsett var den sker.
För oss betyder det att vi kan agera snabbare när vi upptäcker riskbeteenden online, att polisen får tydligare lagstöd för att ingripa, och att barn som utsätts på nätet får samma skydd i lagen som de som utsätts fysiskt.
Det är ett steg framåt mot ett samhälle där ingen ska kunna köpa tillgång till ett barns kropp — varken i ett rum eller genom en skärm.