Näktergöken

Jag var ett av dem.
Ett av de där barnen som satt längst bak i klassrummet med för stora jackor och för tyst röst. Eller för högljudd, för arg, för allt. Det berodde på dagen. På natten innan. På vad som väntade hemma.

De kallade oss bråkiga, omöjliga, svåra att nå. Men vi försökte inte förstöra – vi försökte bara inte gå sönder.

Jag lärde mig tidigt att läsa av ansikten, steg, dörrar som öppnades lite för snabbt. Jag lärde mig ljuga för att skydda. Hålla andan för att inte gråta. Skratta när jag ville skrika. Jag blev expert på att dölja.

Ingen såg visdomen i det.
Ingen såg att jag redan bar mer än många vuxna.
Att jag visste allt om tystnadens språk, om svekets lukt, om ensamheten som viskar: ”Det är dig det är fel på.”

Men jag vet bättre nu.

Det var inte mitt fel.
Och det var aldrig oss det var fel på.
Det var systemet som svek.
De vuxna som inte såg.
Tystnaden som gjorde oss osynliga.

Men jag blev inte kvar där.

Jag reste mig.
Av mina blåmärken byggde jag broar.
Av min vrede formade jag mod.
Av min tystnad växte en röst – min egen.

Jag är ett av de där vilda barnen.
Och i mina ärr finns erfarenhet.
I min historia finns sanning.
Och i min röst – finns plats för fler.

För varje gång jag berättar, öppnas något.
För någon som fortfarande är liten och rädd.
För någon som fortfarande inte blivit trodd.
För någon som fortfarande biter ihop.

Vi bar visdomen i blåmärkena.
Nu bär vi hoppet vidare.

– ett öppet brev till socialtjänsten

Jag var ett av dem.
Ett av de där barnen som hamnade mellan pärmarna, mellan paragraferna, mellan placeringarna.
Ett av barnen ni beskrev som ”utmanande”, ”svårt att nå”, ”gränslöst”.

Jag var inte gränslös.
Jag hade blivit fråntagen alla gränser. Alla ramar. Alla självklara saker som trygghet, ömhet, tillit.

Ni såg ett barn som sparkade bakut.
Ni såg inte varför.
Ni såg ilska – men inte rädslan bakom.
Ni såg lögner – men inte det barn som skyddade sina föräldrar in i döden.

Jag lärde mig snabbt att vara anpasslig när det krävdes. Tyst när det var farligt. Snäll när det behövdes.
Men ibland brast det. Då kallades jag ”omöjlig att ha kvar”.

Jag var inte omöjlig. Jag var ett barn.
Och jag bar mer än ett barn ska behöva bära.

Men jag överlevde.
Jag tog mig genom systemet, genom sammanbrott, genom ensamhet.
Och idag har jag gjort något av det jag tvingades lära mig:
jag lyssnar.
Jag ser.
Jag minns.

Jag bär fortfarande blåmärkena – inte alltid utanpå, men i minnet, i kroppen.
Och där finns också visdomen.
Om vad som krävs.
Om vad som brister.
Om vad som hade kunnat räcka.

När ni möter ett barn som vägrar samarbete, som ljuger, som testar gränser, som verkar oberörd – tänk på mig.
Vi är inte trasiga. Vi är tränade att överleva.
Men vi behöver mer än utredningar och placeringar.
Vi behöver bli sedda. På riktigt.

Vi vilda barn bär visdom i våra blåmärken.
Frågan är: är ni villiga att lyssna på den?

Jag vet vad jag gjorde.
Jag slog sönder rummet.
Rev ner hyllorna, sparkade i väggarna tills knogarna blödde.
Jag skrek så högt att rösten sprack,
kastade allt jag kom åt,
för att se om nåt –
nån –
skulle hålla fast mig ändå.

Men ni bara stod där.
Stela.
Tysta.
Och sen sa ni det.
Att det inte gick längre.
Att ni inte kunde ha mig kvar.

Jag visste att det skulle komma.
Det gör alltid det.

Men det känns ändå som att falla utan att ta emot sig.
Som när man gråter men inte gör ett ljud,
för att gråten blivit gammal och kroppen redan vant sig.

De säger att jag förstör allt.
Att jag är farlig.
Men jag var aldrig farlig – jag var förtvivlad.
Jag brände inte gardinen för att jag ville skada er.
Jag ville se om någon skulle rädda mig ur elden.

Men det blev bara rök, blåljus, panik.

Och nu ska jag flytta.
Igen.
Ny säng, nya regler, ny röst som säger
“Du är trygg här”.
Trygghet har blivit ett skämt i min värld.
Ett kodord för något som alltid tas ifrån mig.

De säger att jag hatar mina nya ”föräldrar”.
Men det är inte sant.
Jag hatar att jag måste börja om.
Igen.
Att jag kanske börjar tycka om dem
och så går det åt helvete,
för att jag har eld i bröstet
och händer som inte kan vara still
när rädslan får övertaget.

Jag hatar att jag längtar efter att någon ska sitta kvar
när jag skriker: GÅ DÅ! LÄMNA MIG!
Och ändå innerst inne menar:
Snälla… stanna.

Bakom varje ”jobbigt” barn finns en historia.
Ibland börjar den med föräldrar som älskar men inte orkar.
Ibland med vuxna som inte såg i tid.
Ibland med ett samhälle som sa ”vi ska hjälpa”… men kom för sent.

Många barn hade kunnat stanna kvar hemma om familjen fått rätt stöd tidigt. Om någon hade avlastat, lyssnat och funnits där – inte bara för barnet, utan för hela familjen.
Det kan vara så enkelt som att en förälder får sova en hel natt i veckan.
Att någon hjälper till med läxläsning eller hämtar på fritids så stressen minskar.
Att en förälder får gå en kurs i hur man bemöter stark ångest eller utbrott.
Att skolan samarbetar tätt och vågar anpassa istället för att pressa.
Att det finns ekonomiskt stöd för att en omsorgsperson kan vara hemma mer under de mest turbulenta åren.

Vi pratar ofta om vad det kostar att hjälpa – men glömmer vad det kostar att låta bli.
Varje missad chans till tidig hjälp riskerar att leda till ännu ett brutet hem, ännu en flytt, ännu en känsla hos barnet av att ingen klarar av att älska dem som de är.

Och de barn som ändå behöver placeras… de behöver mer än ett tak och en säng. De behöver vuxna som orkar stanna, även när det stormar. Vuxna som ser människan bakom beteendet. Vuxna som kan hjälpa barnet att tro på att världen fortfarande kan vara en trygg plats.

Vi kan göra det här bättre!
Tänk ett samhälle där inget barn faller mellan stolarna.
Där hjälpen finns när den behövs – innan när det är för sent.
Där en placering inte blir ännu ett ärr, utan en första tråd i ett nytt, starkare nät av trygghet och hopp.

Ett samhälle där varje barn får känna att det är värt att någon stannar kvar.
Där inget barn behöver bära frågan om de var felet.

För när vi lyssnar, när vi ser, när vi vågar stå kvar –
då kan vi tillsammans väva en framtid där barn får växa, inte överleva.
Där deras röster blir starkare än deras tystnad.
Och där kärlek och tillit inte är en dröm, utan en vardag.

Det kallas ”svårplacerat”.
Det kallas ”kaotiskt beteende”.
Det kallas ”destruktiv anknytning”, ”bristande impulskontroll”, ”aggressivt”.

Men vad vi egentligen ser är ofta ett barn vars vuxenvärld har fallit sönder. Ett barn som försöker orientera sig i ett system där kartan ritats utan deras medverkan. Ett barn som bär spår – inte bara från sitt ursprung, utan också från alla nya miljöer som inte höll.

Och när det inte fungerar?
Då pekar vi på barnet.

Det är barnet som “inte fungerar i grupp”.
Det är barnet som “har svårt att knyta an”.
Det är barnet som måste flytta – igen.

Men låt oss tala klarspråk:
Många gånger är det inte barnet som brustit. Det är vuxenvärlden som inte höll.

Det kan handla om:
– En matchning som gjordes för snabbt.
– En utredning som inte fanns.
– En historia som undanhölls.
– Ett familjehem som aldrig fick stöd.
– En handläggare som tvingades hantera omöjliga beslut i ensamhet.

När vuxenvärlden inte håller – men barnet får ta smällen

Vi måste börja prata om detta. För varje gång vi gör ett barn till problemet, förlorar vi chansen att förstå. Att reparera. Att förebygga nästa misslyckande.

Barn är inte trasiga pusselbitar som ska tryckas in i ett färdigt mönster. De är människor, med egna mönster, erfarenheter och behov. Det är upp till oss vuxna att forma ramen efter barnet – inte tvärtom.

Så nästa gång någon säger:
”Det där barnet fungerar inte i något hem” –
ställ frågan:
Vilka vuxna fanns där – och vad hade de med sig?

För barnet har redan gjort mer än nog.

Det finns en särskild sorts tystnad som bara barn bär. Den uppstår när de blivit svikna av vuxna – inte bara en gång, utan gång på gång. När deras ord inte tas på allvar, när deras känslor ignoreras, när trygghet utlovas men aldrig kommer.

Jag möter den där tystnaden ofta. Jag känner igen den, för jag har själv burit den.

Ett barns tillit vinner man inte genom att säga rätt saker. Ett barns tillit vinner man genom att vara någon att lita på – konsekvent, varsam, ärlig och närvarande. Det handlar inte om att vara perfekt, utan om att vara mänsklig på rätt sätt. Att kunna säga ”jag hör dig”, ”jag ser att det gör ont”, ”jag stannar kvar även när det är svårt”.

Tillit är inget man kan kräva av ett barn. Det är något man förtjänar – långsamt, varsamt, utan att pressa.

Därför gör det så ont när jag hör om, ser eller själv upplevt hur vuxenvärlden – i skola, socialtjänst, vård, familj – brister i precis det som barn behöver mest. När man glömmer att ett barn som reagerar inte är besvärligt, utan sårbart. När man tolkar tystnad som ”motstånd” istället för överlevnad. När man tappar bort barnets perspektiv bland paragrafer, tidsbrist och rädsla för att göra fel.

Barns rättigheter är inte en punktlista i en konvention. Det är liv. Det är vardag. Det är rätten att få vara trygg, älskad, lyssnad på. Rätten att få vara barn – fullt ut.

Det jag kämpar för – i text, i föreläsningar, i samtal – är att vi slutar prata om barn, och börjar lyssna på dem. Att vi slutar blunda för det svåra och i stället vågar stå kvar i det. Det är där tilliten kan börja byggas. Och det är där förändring börjar – på riktigt.

Tack till dig som läser, delar, kommenterar. Ni är med och bär det här vidare. För varje barn som fortfarande väntar på trygghet.

❤️
Näktergöken

Det talas tyst om pengar i familjehemsvärlden. Vi ska vara kärleksfulla, engagerade, tåliga – och det är vi. Men samtidigt kämpar många familjehem med att få ersättning som ens täcker vardagen.

Och i kommun efter kommun hör vi samma sak:
”Det här barnet är en lätt placering.”
”Ni behöver inte så högt arvode – barnet är inte särskilt krävande.”
”Omkostnaderna bör hållas nere.”

Men låt oss säga det rakt: Det finns inga lätta placeringar.
Det finns inga barn som placeras utan anledning.

Varje barn som rycks upp från sitt ursprung, som skiljs från syskon, flyttas mellan hem, får nya vuxna, nya rutiner, nya krav – bär på något tungt. Det kan vara trauma, sorg, lojalitetskonflikter, neuropsykiatriska svårigheter, bristande tillit, eller bara en stor, tyst rädsla för att bli lämnad igen.

Att kalla ett sådant barn “lätt” är inte bara okänsligt – det är att blunda för verkligheten.

Ett barn kan vara tyst och tillmötesgående – men det betyder inte att barnet mår bra. Tvärtom: ibland är tystnaden ett rop.

När kommuner försöker spara pengar genom att sänka arvoden och omkostnader, är det barnen som får betala det verkliga priset.
Och ibland får vi familjehem dessutom höra:
”Vad är det du skulle kunna göra så mycket bättre för en tusenlapp till?”

Den meningen fick jag själv höra, när jag bad om att få högre arvode för att kunna vara hemma på heltid med ett barn som behövde mig varje minut. Ett barn som inte kunde lämnas på fritids. Som inte klarade övergångar. Som fick panik om jag gick ut med soporna.

Vad jag kunde göra bättre?
Jag hade kunnat vara där – utan att samtidigt försöka rädda ekonomin.
Jag hade kunnat orka mer – utan att oroa mig för om det ens går runt.
Jag hade kunnat fortsätta bära – med båda händerna fria.

Det här handlar inte om lyx. Det handlar om förutsättningar.
Om att uppdraget ska vara möjligt att genomföra – utan att vi som familjer går sönder.

Att vara familjehem är ett uppdrag – inte en välgörenhetsgest.
Det kräver tid, känslomässigt engagemang, uthållighet, flexibilitet och struktur. Och det måste få kosta. För alternativet kostar mer: sammanbrott, nya placeringar, ännu mer otrygghet.

Så snälla, kalla inte barn för “lätta”.
Och fråga oss inte om vi ”verkligen behöver” en tusenlapp till.
Fråga i stället vad som krävs för att vi ska orka fortsätta göra detta viktiga arbete – och göra det bra.

I dag blev vi tillfrågade om att ta emot ett barn. Socialtjänsten beskrev det som att barnet skulle ”passa bra” hos oss. Vi ställde de vanliga frågorna: Vad vet ni om barnets historia? Vad bär barnet med sig? Vad har det varit med om? Hur ser nätverket ut?

Och det var då det blev tyst – eller snarare vagt.

Efter mycket om och men kom det fram att barnet inte alls passar in här. Inte för att barnet är problemet, utan för att förutsättningarna inte stämmer, och vi inte har det som krävs just nu för att kunna möta barnets specifika behov.

Det här händer oftare än man vill tro. Socialtjänsten är pressad. Många handläggare är trötta, nyutexaminerade eller ensamma i sina beslut. Och ibland – för ofta – tänker man:
”Det löser sig nog.”
”De här familjehemmen brukar klara det mesta.”
”Vi säger inte allt – det kan ju skrämma bort dem.”
Eller i värsta fall:
”Vi måste bara bli av med ärendet.”

Men det här är inget ärende. Det är ett barn. Ett barn med känslor, rädslor, trauman, behov och drömmar.

När ett barn flyttar till ett familjehem baserat på halvsanningar, vagt underlag eller snabba beslut, riskerar vi sammanbrott – det vill säga att placeringen avbryts. Ett så kallat ”uppbrott”, men vad det egentligen innebär är att ett barn som redan blivit sviket, blir det igen.
Och igen.
Och igen.

För varje gång lär sig barnet: ”Det är mig det är fel på. Det är jag som inte fungerar någonstans.”

Men felet ligger inte hos barnet. Felet ligger i en bristande matchning, en trasig process och ett kultur av tystnad. Vi måste våga prata klarspråk. Vi måste våga se både barnets behov och familjehemmets kapacitet – och vi måste göra det innan barnet flyttar in. Inte när det redan gått sönder.

Som familjehem har vi rätt att få veta. För att kunna skydda barnet. För att kunna skydda våra egna barn. För att kunna säga ”ja” på riktigt – med öppna ögon och öppet hjärta.

Att vara ärlig från början är inte att skrämmas. Det är att ta barnets framtid på allvar.

Och till dig som fortfarande är där – i kaoset, i sorgen, i känslan av att ingen riktigt ser dig:

Du är inte fel.
Du är inte trasig.
Du är ett barn som bär för mycket, för tidigt. Det betyder inte att du är förlorad.

Jag vet att du kanske inte litar på vuxna. Kanske inte ens på dig själv.
Jag vet att du testar, knuffar bort, drar dig undan – för det känns säkrare än att hoppas och bli sviken igen.
Jag vet. Jag har varit du.

Men det finns en väg.
Inte enkel. Inte spikrak. Men den finns.

Du får bli vuxen.
Du får känna alla känslor utan att de förstör dig.
Du får bygga ett liv där du bestämmer.
Du får vara fri.

Det som hänt dig definierar dig inte – det formar dig, ja, men det släcker dig inte.
Du bär något som andra inte gör: ett slags mörkerkunskap. En styrka som inte skriker, men som står kvar när det blåser.

Det finns vuxna idag som kämpar för dig.
Inte för att de är räddarna.
Utan för att du är värd att räddas.

Och en dag – kanske du är den vuxna som står kvar för någon annan.