Näktergöken

Jag har varit nykter i över 20 år nu.
Jag självskadar inte längre. Jag missbrukar inte längre. Jag lever.

Men det är inte självklart. Inte alls.
Inte för någon av oss som växt upp i samhällsvård.

Många av oss klarade oss inte.
Många av oss ligger redan begravda – i statistiken och i jorden.

Det pratas ofta om barns “utsatthet”. Om riskfaktorer. Om otrygg uppväxt. Men det är lätt att glömma vad det betyder i praktiken. Hur det känns i kroppen att vara ett barn som ingen stannade för. Ett barn som flyttades runt, medicinerades, gavs nya regler men aldrig riktiga rötter.

Jag vet hur det känns att inte vilja leva.
Att skrika utan att någon hör.
Att hitta tröst i flaskan, i rakbladet, i vad som helst som kunde bedöva den där eviga känslan av att vara fel.

Jag har också varit ett av de där barnen som journalerna kallade “problematisk”, “utagerande”, “hög risk”.

Men jag hade tur.
Jag fick hjälp. Jag mötte människor som stannade, såg och bar.
Och jag gjorde jobbet – år av terapi, av kamp, av återfall och uppresning.

Jag vet att det inte var givet att jag skulle stå här idag, skriva det här, vara mamma, vara helare än jag var.

Och det är därför jag är här nu – som vuxen, som familjehemsmamma, som överlevare.
För att påminna dig om att bakom varje barn i samhällsvård finns en livskamp vi inte alltid ser.
För att inte alla får chansen att berätta sin historia.

Jag är en av dem som överlevde.
Men jag glömmer aldrig dem som inte gjorde det.

Barn och unga som placeras i familjehem eller institution löper avsevärt större risk att drabbas av psykisk ohälsa, missbruk och självmord än andra jämnåriga. Här är några nyckelinsikter från forskning och statistik:

📊 Statistik & fakta

• Psykisk ohälsa och diagnoser
  41 % av flickor och 32 % av pojkar i HVB‑ eller SiS‑hem har en psykiatrisk diagnos Riksdagen+3Omni+3Nationellt kompetenscentrum anhöriga+3.
  Hälften av flickorna använder lugnande eller sömnmedel, och många får antipsykotika trots att de inte har någon psykossjukdom Omni.
• Psykofarmaka i överkant
  Socialstyrelsen varnar för övermedicinering – särskilt då mediciner ges för utåtagerande beteende eller ångest, inte för underliggande psykossymptom Folkhälsomyndigheten+4Omni+4Riksdagen+4.
• Förhöjd självmordsrisk
  Barn i samhällets vård löper högre risk för självmordsbeteende än jämnåriga Omni.
• Långsiktiga konsekvenser
  Internationella studier, inklusive svenska registerstudier, visar att unga vuxna med erfarenhet av samhällsvård har höga nivåer av missbruk, psykiska diagnoser och förtida död Nationellt kompetenscentrum anhöriga+1Riksdagen+1.
• Samband med föräldrafaktorer
  Cirka 22–34 % av barn med långvarig samhällsvård har minst en förälder som vårdats för missbruk, psykisk sjukdom eller dött före barnet fyllde 18 Jämställdhetsmyndigheten+1Socialstyrelsen+1onlinelibrary.wiley.com+3Nationellt kompetenscentrum anhöriga+3tandfonline.com+3.

❗ Så vad betyder det här för dig, mig – för oss?

Det är inte bara medelvärden och procentsatser. Det handlar om barn som skriker inombords. Barn som idag finns på våra HVB‑hem, i våra familjehem, skolor och fritidshem – med osynliga sår och skör sårbarhet.

Att förstå dessa siffror betyder att vi kan göra annorlunda:

• Minska psykofarmaka – i stället satsa på samtal, trygghet och relationer.
• Tidiga insatser – för att förhindra långvariga problem.
• Ökad lyhördhet – för barnens egna berättelser, inte bara deras levnadsomständigheter.

Jag var duktig – till en början.
Tyst, försiktig, tillmötesgående.
Jag lärde mig snabbt att läsa av vuxna. Höll mig i bakgrunden, log på rätt ställen, störde inte. Jag ville inget hellre än att bli omtyckt. Vara enkel att ha att göra med. Inte vara en av dem som skickas vidare.

Men det höll inte.

Det där duktiga krackelerade med tiden.
Det fanns ingenstans att lägga smärtan, så den hamnade inuti mig. Och där började den pyra, långsamt, som en glöd under huden. Jag började hata mig själv. För att jag inte räckte till. För att jag inte blev kvar. För att jag alltid skulle vara den som kommit fel.

Till slut blev jag vild.

Jag skrek. Stack. Slängde dörrar. Bet ihop. Bet ifrån.
Det var inte så att jag ville vara bråkig. Jag bara visste inte hur jag skulle stå ut annars.
Att känna sig värdelös, utbytbar, ensam – det gör någonting med en människa.

Och trots allt det där stod det i journalerna att jag “fungerade i vardagen”.
Att jag var “anpassningsbar”.

Men journalen berättade inte om nätterna jag låg vaken och vred mig under täcket.
Den berättade inte om hur jag alltid höll ett öga på de vuxnas humör.
Den sa inget om att jag ofta tänkte att det vore lättare att försvinna.

Det finns sår som inte blöder.
De syns inte på röntgen, de läker inte av tid eller tystnad.
De sätter sig i självbilden, i kroppen, i rösten.
I hur man älskar – eller inte vågar älska.

Jag bär fortfarande på spår från den tiden.
De påverkar hur jag reagerar i vissa situationer.
De kommer ibland som en viskning i huvudet: “Du är inte värd det här.”
Men jag hör den rösten nu. Och jag vet att den inte är sann.

Idag är jag familjehemsmamma.
Och ibland ser jag det där vilda i ögonen på ett barn som just klivit in över tröskeln hos oss.
En blick som säger: “Testa mig. Lämna mig. Jag är ändå redan trasig.”

Jag känner igen den blicken.
För jag har burit den själv.

Och det gör hela skillnaden.
För jag springer inte. Jag dömer inte. Jag backar inte undan.

Jag stannar.
Och jag ser.
Bakom ilska, tystnad, självförakt – där finns ett barn som fortfarande hoppas att någon ska orka stå kvar.

Jag blev inte räddad. Jag blev placerad.

Det är skillnad.
Jag visste det redan då, även om jag inte hade orden för det. En vuxen sa att det var ”för mitt eget bästa”, men det kändes inte som mitt bästa. Det kändes som att någon annan hade bestämt över mitt liv, mitt hem, mina föräldrar, min kropp. Det var aldrig jag som valde.

Ingen frågade vad jag ville. De bara körde.
Från bilen såg jag träd susa förbi och tänkte att jag kanske kunde försvinna om jag blundade tillräckligt hårt. Jag ville inte kliva ur bilen, inte in i det nya huset, inte möta de där vuxna med leenden som inte riktigt nådde ögonen.
De kallade det trygghet. Jag kallade det tystnad.

Jag lärde mig snabbt att packa lätt – inte bara i väskan, utan i hjärtat. Fästa sig var farligt. Sakna var meningslöst. Gråta var något man gjorde under täcket, om man hade ett.

Det är så många som tror att det räcker att ge ett barn en säng, ett schema, kanske ett leende.
Men jag minns hur det kändes att inte höra hemma någonstans. Inte ens i sig själv.

Idag är jag familjehemsmamma.
Men innan jag var det, var jag ett barn som blivit bortvald – och flyttad, och glömd.
Det bär jag med mig varje dag. Inte som en offermantel, utan som en kompass.
För jag vet hur det känns att inte bli lyssnad på.
Jag vet hur det känns att vara liten – och ändå bära allting själv.

Och du?
När du möter ett barn som blivit placerat – vad ser du?
Ser du ett trasigt livsöde?
Eller ser du någon som varje dag kämpar för att få finnas, på riktigt?

Jag är så tacksam över att Norrtelje Tidning publicerat min insändare idag — temat är så viktigt och behöver verkligen lyftas.

“En ny lag räddar inga barn om vi inte bryr oss” belyser den nya socialtjänstlagen som trädde i kraft 1 juli ( idag) Visserligen syftar lagen till att göra stödet till barn lättare att nå – tidigare, snabbare och mer tillgängligt – men i slutändan handlar det om att vi vuxna måste agera och bry oss om barnen i våra liv. En lag räcker inte utan handling och engagemang från oss alla!

Tack till media för att ni vågar sätta ljus på detta! Låt oss tillsammans se till att lagen verkligen gör skillnad.

Vill du läsa insändaren: https://www.norrteljetidning.se/2025-07-01/en-ny-lag-raddar-inga-barn-om-vi-inte-bryr-oss/

Jag vet hur det är att leva med ärren efter övergrepp och vanvård. De syns kanske inte på utsidan, men de lever kvar i kroppen, i nervsystemet, i drömmarna. Och jag vet att det hade kunnat bli annorlunda – om fler vuxna hade sett. Hört. Trott. Agerat.

Därför vill jag säga det tydligt:

Vi måste hjälpas åt.

Det räcker inte att socialtjänsten gör sitt. Eller att skolan gör sitt. Vi behöver alla ta ansvar – varje förälder, granne, morförälder, lärare, tränare, klasskompisförälder, vuxen på bussen.

Barn som far illa ropar sällan högt. Ofta viskar de med blicken, med tystnaden, med förändrat beteende. Och då krävs det att vi vuxna orkar lyssna – inte bara höra. Orkar se – inte bara titta bort. Orkar stå kvar – inte gå vidare.

Den nya socialtjänstlagen som träder i kraft 1 juli 2025 talar om förebyggande arbete och barnets bästa. Det är viktigt. Men ingen lag i världen kan ersätta den mänskliga närvaron. Den vuxna som kliver fram. Den som vågar fråga. Den som ringer ett samtal. Den som säger ifrån.

Du behöver inte veta allt. Du behöver bara bry dig.

Låt inga barn i din närhet bära de ärr jag tvingats leva med.

Var den vuxen du själv hade behövt.

Tillsammans kan vi förändra framtiden.
Ett barn i taget.

Vad kan du göra?

Du behöver inte vara expert. Du behöver bara bry dig. Här är några sätt:

• Var närvarande. Se barnen omkring dig. Hälsa. Fråga hur de mår – och lyssna på svaret.
• Lita på din magkänsla. Något känns fel? Reagera. Fråga barnet, eller prata med en vuxen du litar på.
• Våga fråga en gång till. Barn säger inte alltid allt första gången.
• Säg ifrån. Hör du vuxna tala illa om ett barn eller skämta om våld – säg stopp.
• Anmäl vid oro. Du kan göra en orosanmälan anonymt till socialtjänsten. Det är inte ett angrepp – det är ett skydd.
• Stå kvar. Barn som varit med om svåra saker behöver trygga vuxna som inte försvinner.
• Dela kunskap. Prata om barns rättigheter. Lyssna när andra berättar. Gör barns behov till en fråga som angår alla.

Alla pratar om ljuset. Om kransar och jordgubbar. Om barn som skrattar i gräset, om grodor som hoppar kring stången.

Men vi som vuxit upp i skuggorna vet: när ljuset är som starkast syns också mörkret tydligast.

Midsommarafton i familjehemmen var en uppvisning. Tant Svea plockade lupiner och muttrade om landsvägen som aldrig blev lagad. Farbror Rolf grillade kött han ändå inte tyckte om och skällde på flugorna, medan vi barn tvingades ha blommor i håret och le för kameran.

”Så vi kan visa socialen att allt är bra”, sa de.

Jag minns hur vi ställde oss i en ring, tvingades dansa fast ingen av oss visste hur. Lill-Anna kissade på sig och någon skrattade. Jag tror det var Rolf. Ingen tröstade.

Efteråt fick vi saft. Men bara en gång.

Och när solen äntligen sjönk – då kom verkligheten tillbaka.

En midsommarnatt doftar alltid fuktigt hö.

Alltid lite rädsla.

För när vuxna super, då ska barn hålla sig undan.

I år står jag inte vid någon stång.

Jag håller mig inte undan.

Jag klipper gräset runt ett hus som kallas

”sommarhuset ”.

Midsommarljuset är vackert, ja.

Men allt som glittrar är inte tryggt.

Alla barn får inte blomsterkransar i håret-

vissa kommer få stryk, blåmärken.

Vissa får tystnad.

Andra glöms bort.

Men vi som överlevde, vi lever. Vi andas.

Och vi bär varandra genom orden, genom minnet, genom modet att se.

Och kanske är det just den här kvällen vi vågar något.

Kanske kliver vi ur våra egna trygga zoner och knackar på hos någon.

En granne. En ensam själ bakom en gardin som aldrig dras undan.

För även om vi inte kan rädda världen,

kan vi alltid göra något för någon.

Och ibland

är det just det som räknas.

/ Näktergöken

I Sverige kan du få sex års fängelse för att förgifta mark.
Nyss dömdes en kvinna i Think Pink-härvan till det maximala straffet för grovt miljöbrott, efter att ha dumpat tiotusentals ton farligt avfall på ett 20-tal platser i landet.
(Källa: Södertörns tingsrätt, dom 2025-06-17)

Men när ett barn våldtas –
när en vuxen bryter sönder en kropp som ännu inte hunnit växa klart –
då dömer vi ofta mildare.
Två år. Tre år. Ibland villkorligt.

📉 Statistiken:

• År 2024 anmäldes 4 314 våldtäkter mot barn (0–17 år) i Sverige.
• Men endast 4 % av dessa anmälningar leder till en fällande dom.
  ([Källa: Brottsförebyggande rådet, BRÅ 2024])
• För att dömas till sex års fängelse för barnpornografi eller våldtäkt mot barn, krävs i regel:
  • Tusen- eller tiotusentals filer med dokumenterade övergrepp.
  • Eller upprepade, grova, dokumenterade sexuella handlingar – ofta med hot, våld eller sadism.
    ([Källa: Hovrättsdomar 2022–2024, sammanställt av Socialstyrelsen och SVT])

Vi säger att barn är vår framtid.
Men behandlar dem som en osäker investering.

Vi kräver ansvar för skog och sjö,
men tvekar inför att stå upp för det mest sårbara vi har:
barn som svikits, skadats, våldtagits –
och sedan förväntas gå vidare i tystnad.

Det här är inte en kamp mellan miljö och barn.
Det är en fråga om värde.
Vad värderar vi högst? Vem får upprättelse?

När fler döms hårdare för att förgifta natur
än för att förstöra ett barns liv,
måste vi våga prata om vad det säger om oss.

Det är inte alla som förstår hur mycket styrka det krävs att kliva upp ur sängen när kroppen skriker att den inte vill finnas mer. De ser kanske bara en trött människa, någon som ”borde skärpa sig”, men de har ingen aning om vilket jävla berg du redan klättrat innan du ens hunnit borsta tänderna.

Självförakt är ingen svaghet. Det är en fiende som slår inifrån, med ord du aldrig själv skulle säga till någon annan. Det viskar att du är värdelös, att allt du gör blir fel, att du förstör. Och ändå sitter du här – eller står, eller ligger – men du är kvar. Du andas. Du kämpar. Du har redan vunnit mer än du tror.

Att ta sig upp ur mörkret är inte att le och låtsas. Det är att gång på gång välja att inte ge upp, trots att allt i dig kanske vill. Det är att sträcka sig efter en väns röst, att gå ut fastän benen darrar, att äta en bit mat när rösten i huvudet säger att du inte förtjänar det. Det är styrka. Det är motståndskraft. Det är ett helvete ibland. Men du gör det ändå.

Och vet du? Det finns något där framme. Du kommer inte alltid ha det så här. Det kommer att ljusna. Du kommer få andas lättare. Du kommer känna att du vill stanna kvar – för din skull. Inte för någon annan, inte för att du ”måste”, utan för att du faktiskt börjar känna att du får finnas.

Så fortsätt. Luta dig mot mig när du inte orkar själv. Vila när du måste. Men ge inte upp. Jag tror på dig, även de dagar du inte tror på dig själv.

Du tar dig upp. Du är redan på väg.