Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.
Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det.
Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem.
Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra.
Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra.
Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många.
Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård.
Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen.
Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning.
Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord.
Varför jag delar detta:
För att det finns barn som ingen lyssnar på.
Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket.
Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor.
Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska.
Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga.
Och det händer fortfarande. Varje dag.
Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.
De kallade henne Näktergöken. Inte för att hon sjöng – för det gjorde hon sällan – utan för att hon dök upp där ingen väntade sig. En fågel med trasiga vingar, en röst kvävd av andras händer, av tystnad som lades över henne som ett vått täcke. Hon bar sina ärr som medaljer, fast ingen såg dem. Inte förrän hon själv pekade och sa: ”Här. Här slog det. Här svek de.”
Hon var barnet som blev bortlagt, ungdomen som blev beskylld, vuxenheten som blev misstänkliggjord. Hon lärde sig att inte ta plats, men hennes närvaro skavde ändå – för sanningen skaver alltid där lögnerna bosatt sig.
Men något hände. Inte på en gång. Läkning är sällan ett dån. Det var snarare som en droppe, en i taget, mot en sprucken sten. Någon såg henne. Någon trodde henne. Och det räckte – inte för att laga allt, men för att hon skulle börja laga sig själv. Sakta, envist, med skakiga händer.
Hon grävde i askan efter sitt namn, byggde ett bo av det som fanns kvar. Och plötsligt – eller kanske just därför – kunde hon sjunga. Inte vackert, men ärligt. Inte för andra, men för sig själv.
Näktergöken är inte längre bara ett öknamn. Det är en påminnelse. Om hur djupt man kan falla, men också hur högt man kan flyga när man till sist slutar be om lov.
Jag är både familjehemsförälder och tidigare placerad. Min berättelse är ett exempel på vad som händer när socialtjänsten sviker – och vad det kostar oss alla i längden.
När jag placerades som barn fick jag aldrig möta vuxenvärldens förståelse. Min röst tystades, besluten fattades utan mig. Det blev början på ett liv präglat av:
Självskadebeteende, självförakt och ångest
Tröst i missbruk och ständiga självmordstankar
Kämpande med ätstörningar och en oförmåga att lita på människor
Jag var dömd, inte i domstol, men i livets ögon. Jag fick bära konsekvenser av svek jag inte orsakat.
Missbruksbruk kostar samhället omfattande – över 3,7 miljarder euro (≈ 36 mdr kr) år 2020, plus belastning på sjukvård, kriminalvård och omsorg socialstyrelsen.se+8finspang.se+8riksdagen.se+8.
Kort sagt: kostnaden för att hantera vuxna i kris är betydligt högre än den investering som krävs för tidiga, kompetenta stödinsatser till barn.
Vad detta betyder
Vårdkedjan i debatt handlar inte bara om pengar – det handlar om liv. Barn som jag:
Behöver vuxna som lyssnar – från första kontakt.
Skyldiga till trygghet, inte tystnad.
Bör prioriteras framför dyr akutinsats senare i livet.
Om resurser omfördelas för att få dit rätt personal, med gångbar kompetens redan när barnen är små, kan vi bryta självhatets spiral.
💡 Det krävs:
Tydliga barnperspektiv i alla beslut – både juridiskt och psykologiskt.
Rätt personalkapacitet – färre ärenden per socialsekreterare, regelbunden uppföljning, heltidssatsning på barnens behov.
Politisk prioritering – att investera i barn är att förebygga framtida lidande och att spara mellanstatliga kostnader.
Mitt liv bevisar det – tystnaden och bristen på omsorg kostade mig år av lidande. Men en rätt investering i barns liv hade sparat både dem och samhället stora delar av kostnaderna – ekonomiskt och mänskligt.
Vi måste våga fråga: är det värt det?
Och svara ja – genom att ge våra barn det de har rätt till: att bli sedda, lyssnade på och skyddade.
Debatt: Sofia Rapp Sundström, Näktergöken. Familjehemsförälder och tidigare placerad
Det pågår just nu en tyst katastrof i våra svenska kommuner. I Söderhamn, i Gävle – och i många andra delar av landet – ser vi hur socialtjänsten gör upprepade fel som får förödande konsekvenser för barn. Det handlar om barn som blivit slagna, hotade, övergivna – och sedan svikna ännu en gång av den myndighet som var satt att skydda dem.
I Söderhamn har tre syskon, som bott i ett tryggt familjehem i flera år, hotats med omplacering trots att barnen själva vädjat om att få stanna. Lex lilla hjärtat – en lag som kom till efter att ett barn dog till följd av en felaktig omplacering – tillämpas inte som den ska. Barnens egna upplevelser av våld i det biologiska hemmet har ifrågasatts, trots medicinska utlåtanden. De riskerar nu att flyttas till en miljö kopplad till gängkriminalitet. Hur kan det få ske?
I Gävle har socialtjänsten fått hård kritik för att barn som lever med våld i hemmet inte får hjälp i tid. Samtidigt larmar socialarbetare om en ohållbar arbetssituation – för många ärenden, för lite resurser, för tyst stöd från de politiskt ansvariga. Resultatet? Barns berättelser tystas ner, riskbedömningar görs inte, och de insatser som faktiskt fungerar sätts in för sent – eller inte alls.
Det här handlar inte om enskilda misstag. Det är ett systemfel.
Och de som betalar priset är barnen.
Barn som en gång redan förlorat tryggheten i sitt liv. Barn som har rätt att bli hörda, trodda och skyddade.
Vi kräver:
Att Lex lilla hjärtat tillämpas fullt ut – barn som bott länge i familjehem ska inte flyttas utan grundlig juridisk och psykologisk prövning.
Att barns röster får väga tyngre i alla beslut.
Att socialtjänstens arbete granskas öppet och regelbundet – av oberoende instanser.
Att kommunerna ger socialtjänsten bättre villkor – färre ärenden per handläggare, bättre arbetsmiljö och konkret stöd från ledningen.
Att tystnaden bryts. Barn ska inte längre mötas av vuxenvärldens skuldbeläggande fråga: ”Men du måste väl ändå vara tacksam?”
Jag vet hur det känns att vara ett av de där barnen. Jag vet hur sveket smakar – både det som sker i hemmet och det som kommer från dem som lovat att skydda.
Och jag vet att vi kan bättre.
Men då måste vi lyssna – inte minst på barnen själva.
Sofia Rapp Sundström Näktergöken Familjehemsförälder och tidigare placerad.
Det är nåt med sommaren som gör allting mer ensamt. Som att tystnaden blir tjockare. Skolans dörrar stängs och med dem försvinner alla som såg mig. Fröken med sina nycklar i midjebältet, matsalstanten som alltid gav mig extra potatisbullar, kuratorn som brukade fråga hur är det egentligen. Alla de är borta nu, som om de bara fanns på låtsas under terminerna.
Jag sitter på trappen med knäna under hakan och känner värmen slå mot ansiktet, men den når inte in. Inuti är det kallt. Det är alltid kallt.
Fosterfamiljen har packat bilen. De ska till Öland i två veckor, kanske tre. Jag får stanna kvar med grannen, Barbro, hon med lavendelkuddarna och käpp. Hon säger att det blir mysigt, men hon tittar aldrig riktigt på mig. Bara förbi.
Jag undrar om min handläggare kommer att vara kvar när skolan börjar i höst. Hon med det mörka håret och de där höga ögonbrynen som nästan såg förvånade ut jämt. Det var något med hennes kind också. Ett födelsemärke, tror jag. Hon brukade luta huvudet lite åt sidan när jag pratade, som att hon försökte höra det jag inte sa.
Hon sa att jag kunde ringa om det var något. Men det känns löjligt att ringa någon som kanske ändå har bytt jobb.
Alla byter jobb. Jag vet inte ens längre hur många det varit. Det började med en som hette Karin. Sen var det Martin. Sen Johanna. Och en till Johanna. Och sen nån som hette Jasmina, men henne hann jag aldrig träffa.
Det är det som är det värsta. Man lär sig knappt någons namn längre. Det gör för ont att försöka.
Ibland drömmer jag att de bara är skuggor. Att de kommer in, rör vid något i mitt liv, och försvinner innan jag hinner fråga: Stannar du?
Sommaren förstärker det där. Att allt är på lånad tid. Att jag är något som ligger kvar i en mapp på ett skrivbord någonstans, under en kaffekopp.
Jag saknar skolschemat, hur konstigt det än låter. Det betydde att någon hade bestämt något för mig. Någon hade tänkt. Nu finns bara timmar som glider iväg utan att någon märker det.
Barbro ropar att det är gröt. Jag svarar inte. Jag vet att hon ändå inte kommer att säga mitt namn.
Silverfisken (2007) En rå och poetisk självbiografisk debut om en barndom i samhällsvård, präglad av övergrepp, svek och överlevnad. Boken väckte starka reaktioner och satte tonen för ett författarskap som aldrig väjer för det svåra. bokus.com+15bokus.com+15goodreads.com+15
Golgata (2013) En mörk och laddad berättelse om skuld, sexualitet, våld och upprättelse. En roman som rör sig i gränslandet mellan det religiösa och det kroppsliga, det förbjudna och det nödvändiga.
Jag växte upp i ett land där orden ”barnets bästa” ofta ekade tomt mellan myndigheters väggar. Där vuxna fattade beslut som formade mitt liv, utan att känna mitt namn. Jag var ett nummer i ett system. En tillfällig gäst i andras hem. Ett barn med trasiga sängar, pressade leenden och tystnad som följde mig som en skugga.
Men jag är fortfarande här. Och jag älskar det här landet. Inte för att det alltid varit gott mot mig – utan för att jag vet vad det kan vara.
Jag har sett skogen hålla om människor när ingen annan gjorde det. Jag har sett en ensam lärare bli skillnaden mellan uppgivenhet och framtidstro. Jag har mött familjer som öppnat sina dörrar, trots att de själva bar sår.
Sverige är inte bara en flagga. Sverige är inte bara ett firande i blågult. Sverige är varje människa som orkar bry sig om ett barn som inte är deras eget. Sverige är viljan att göra rätt, även när det är svårt.
Och jag vet – vi har mer att göra. Barn faller fortfarande mellan stolar. Trygga hem saknas. Svek göms bakom paragrafer.
Men varje gång någon reser sig och säger: ”Det räcker nu” – då sjunger näktergöken i mitt hjärta.
Så på denna nationaldag vill jag säga: Vi kan bättre. Och vi är många som vill det. Vi som bär våra ärr som bevis på att vi överlevt. Vi som vägrar vara tysta. Vi som vet att kärlek inte är en rättighet – men en handling.
Grattis på nationaldagen, Sverige. Från ett av dina barn som du nästan tappade – men som vägrar ge upp dig.
Ämne: Barns skydd mot sexuella övergrepp – det är dags att täppa till kryphålen
Hej Camilla Waltersson Grönvall,
Jag skriver till dig med anledning av Internationella dagen för oskyldiga barn som drabbats av våld, den 4 juni. Dagen tillägnas barn i krig och katastrofer – men i Sverige finns det barn som varje dag sviks i tysthet. Barn som utsätts för våld och sexuella övergrepp, och som möts av ett rättssystem där vuxnas bortförklaringar ibland väger tyngre än barnets verklighet.
Att en vuxen person fortfarande kan hävda: ”Jag trodde att hon var äldre.” eller ”Jag visste inte hur ung han var.” – och därmed mildra sin skuld, är inte värdigt ett rättssamhälle som säger sig stå på barnets sida.
Jag skriver till dig som medmänniska, men också som någon som varje dag ser barn omkring mig – på skolor, på fritids, i samhället – och tänker: Hur många bär på något de aldrig borde behöva bära?
Det är dags att agera. Därför vädjar jag till dig att:
🔹 Verka för införandet av en tydlig, absolut åldersgräns i lagstiftningen – där sex med ett barn alltid betraktas som ett övergrepp, utan utrymme för bortförklaringar. 🔹 Säkerställa att samhällets signal är otvetydig: Det är aldrig ett barns ansvar att skydda sig från en vuxen. 🔹 Visa att Sverige menar allvar med att barnkonventionen är lag.
Vi behöver lagar som inte tvekar. Vi behöver ett rättssystem som lyssnar på barn – och inte låter vuxnas påståenden väga tyngre än barns skyddsvärde.
Barnen behöver inte fler tysta minuter. De behöver handling.
📣 Öppet brev till Ingrid Landin, socialnämndens ordförande i Norrtälje kommun 📅 4 juni – Internationella dagen för oskyldiga barn som drabbats av våld
Idag har jag valt att skriva direkt till en av dem som har makt att förändra barns verklighet här i vår kommun.
Barn utsätts – varje dag. I Sverige, och även i Norrtälje kommun, utsätts barn för våld och sexuella övergrepp. Och fortfarande kan vuxna förövare hävda att de ”inte visste hur ung barnet var”. Att barnet ”såg äldre ut”.
När lagstiftningen tillåter dessa bortförklaringar, sviker vi barnet – inte bara en gång, utan två.
Jag skriver till dig som vuxen, som medmänniska, som någon som varje dag ser barn omkring mig – på bussen, i skolor, på fritids – och tänker: Hur många av er bär något ni aldrig borde behöva bära?
Jag vill inte att barn ska växa upp i ett samhälle där vuxnas bortförklaringar väger tyngre än barns sanningar. Därför vädjar jag till dig att stå på barnens sida – på riktigt.
Till Ingrid Landin, Socialnämnden Norrtälje kommun:
Jag uppmanar dig och socialnämnden att:
🔹 Verka för att en tydlig lagstiftning införs nationellt: sex med ett barn ska alltid vara ett övergrepp – oavsett vad den vuxna hävdar.
🔹 Säkerställa att Norrtäljes arbete med barnskydd är starkt, och att all personal har utbildning i att se, höra och agera.
🔹 Arbeta aktivt för att öka kunskapen om barns utsatthet i samhället – både i skolan, socialtjänsten och föreningslivet.
Barnen behöver inte fler tysta minuter. De behöver handling. Ni har mandatet – men framför allt har ni möjligheten.
Tack för att du tar dig tid att läsa. Jag hoppas du också väljer att agera.
Det börjar ofta i det tysta. Ett barn som slutar prata. Som byter håll på skolgården. Som skrattar utan att le. I Sverige växer tusentals barn upp med våld, hot och övergrepp – ibland i det egna hemmet, ibland från vuxna som borde veta bättre.
Den här dagen instiftades för att minnas barn som drabbats av krig och konflikter. Men våld mot barn finns också här. I våra städer. I våra byar. Bakom vardagliga dörrar.
Och fortfarande händer det att vuxna som begår sexuella övergrepp mot barn kan säga: ”Jag visste inte hur ung hon var.” ”Han såg äldre ut.”
Så kan en vuxen manipulera ett barn – och sedan även rättssystemet. Så kan ett barns röst tystna ännu en gång.
I Sverige har vi fortfarande ingen tydlig samtyckeslag för barn, ingen absolut gräns som otvetydigt säger: Sex med barn är alltid ett övergrepp. Oavsett vad barnet sagt. Oavsett hur barnet såg ut. Oavsett vad den vuxna hävdar.
🕯 Idag minns vi dem som drabbats. Men vi måste också agera. Förändra. För inget barn ska behöva bära skulden för en vuxens brott.
Till dig som är politiker – du som är ytterst ansvarig:
Det är sant att den som slår ett barn, den som utnyttjar, den som förstör tilliten – bär skulden. Men du bär ansvaret.
Du ansvarar för de lagar som ska skydda barn. Du ansvarar för att rättssystemet inte blundar, tvivlar eller ifrågasätter ett barns barndom. Du ansvarar för att det inte längre ska gå att säga: ”Jag trodde hon var äldre.”
Det räcker inte med ord. Det räcker inte med tyst minut i riksdagen.
Vi kräver handling. Vi kräver lagar som skyddar barn – inte vuxnas bortförklaringar.
Hon vaknar före alla andra. Det är tyst i huset, men inte hennes slags tystnad. Här är den dämpad, stillsam, trygg för dem som hör hemma. Hon vet inte var hon ska lägga sin kropp än. Lakanet luktar sömn och tvättmedel hon inte känner igen.
Det är tredje hemmet i år. Tretton år gammal och redan trött på att packa upp utan att landa. Väskan står kvar i hallen. Öppen. Som hon. Som alltid.
Kaffedoften från nedervåningen är nästan vacker, men den hugger i magen. Den påminner henne om andra morgnar, andra vuxna, andra bord där ingen frågade hur hon sovit.
Kroppen är tung av den där sorgtröttheten. Inte gråten – den har hon lärt sig hålla in – utan det andra. Det som sitter i huden. Den där känslan av att man inte ska bli för bekväm, inte ta för mycket plats.
Hon blundar igen. Låtsas att hon är i sitt riktiga rum. Det hon aldrig fick behålla. Försöker låta bli att känna efter. Hon har blivit bra på det nu. Att inte fästa sig. Att inte hoppas. Att inte börja kalla det här för hemma.
Men hon hör skedarna klinga där nere. Någon pratar lågt. Och plötsligt gör det ont igen. Det där lilla hoppet hon hatar.
Hon drar på sig tröjan hon sov i. Den luktar fortfarande halvsaknad tvål och något främmande. Går ner för trappan med tysta steg, precis lagom långsamma för att inte verka rädd.
I köket sitter kvinnan och läser tidningen. Mannen står vid spisen. Någon av dem säger “god morgon” med ett litet leende, men ingen ser henne i ögonen mer än en halv sekund.
Hon mumlar något tillbaka, sätter sig längst ut på stolen. Kanske ser det ut som att hon är trött. Det är bättre så. Trött är lättare att förstå än trasig.
De har dukat fram frukost. Skivade ägg, ost, smörkniv i trä. Allt doftar varmt och milt. Det gör henne illamående. Hon vill inte tycka att det är fint. Vill inte börja tro att det här kanske blir bättre.
Så hon säger inget. Tar en skiva bröd. Inget pålägg. Tuggar långsamt, fast hon vill svälja snabbt och gå därifrån.
Inuti skaver det. Alla minnen snurrar – gamla hus, gamla röster, gamla svek. Det är kaos där inne. Ljud, bilder, dofter som blandas till ett brus som ingen ser.
Men hon spelar rollen. Den tysta. Den som inte bryr sig. För att slippa frågor. För att kanske få stanna. För att inte bli utbytt igen.
Och medan hon sitter där, med benen hopdragna under stolen, kommer en tanke hon inte vill ha: Tänk om jag ändå hoppas. Tänk om det är det som gör mest ont av allt.
Mannen frågar om hon sovit gott. Orden studsar mot henne. De är för lena, för ovana. Hon hinner inte ens svara innan han vänt blicken mot sin telefon. Det är alltid så. Frågor som inte vill ha svar. Bara bekräftelse på att hon inte är besvärlig.
Hon ler svagt. Ett perfekt, ofarligt leende. Inövat. Sådant man lär sig när man blivit flyttad fler gånger än man fått födelsedagstårta. Hon ser ut som hon bryr sig lagom mycket. Inte rädd. Inte glad. Inte hemma.
Inuti är det fullt. Bilder, känslor, kropp. Hjärtat slår för hårt, som en fågel som vill ut men inte vet hur man flyger. Hon vill springa. Vill skrika. Men benen sitter fast vid stolen och ingen vet att hennes andetag brinner.
Kvinnan ställer ett glas juice framför henne. Säger att det är apelsin. Hon nickar. Tackar. Dricker. Allt går i rörelser hon lärt sig kopiera från andra. Men hon är inte där. Inte på riktigt.
Hon är på flykt inuti. Fast i en kropp som spelar trygg, medan hon själv håller andan. Kanske kommer någon märka. Men troligare är: ingen gör det.
Näktergöken 