Näktergöken

Jag är både stolt och rörd över att få skriva som krönikör för Socionomen – Sveriges största branschtidning för socionomer och socialt arbete. En tidning som i över 60 år burit fram röster om människosyn, samhällsansvar och vad det innebär att stå både bredvid och mitt i ett system.

Jag skriver från insidan. Från min egen berättelse – som placerat barn, som vuxen, som överlevare.
Det handlar inte om att peka ut eller skuldbelägga. Det handlar om att minnas det som gör ont och säga: det här hände. Det här händer.
Och vi måste våga lyssna. Våga känna obehag. Våga förändra.

Att få en plats här – där tusentals yrkesverksamma, beslutsfattare, studenter och framtida socionomer läser – det är ett steg mot att göra våra liv synliga. Och på riktigt.

Tack till redaktionen för förtroendet. Nu börjar något viktigt.

📖 Första krönikan kommer i oktober i Socionomen.
📣 Dela gärna vidare. För varje delad röst blir vi fler som vägrar tystnaden.

Det börjar en kväll när allt är tyst.
Huset sover, men hon ligger vaken med hjärtat i halsen.
Hon har varit perfekt hela veckan. Gjort allt rätt. Fått en klapp på axeln.
Men ingen såg hur ont det gjorde.

Hon går till badrummet. Tänder inte lampan.
Letar med handen i lådan tills hon hittar det vassa locket från en gammal rakhyvel.
Hennes händer darrar, men rörelsen är lugn.
Inget stort. Bara ett litet snitt. Ett litet bevis.

Och sen en till. För den gången ingen kom tillbaka.
En till. För alla gånger hon log fast hon ville skrika.
En till. För att hon hatar sig själv så mycket att det känns som lättnad att bli sårad.

Blodet rinner i tunna linjer. Hon tittar på det utan att blinka.
Det gör inte lika ont som inuti. Det är tystare. Kontrollerat.
Det här kan hon styra. Det här är bara hennes.

Ingen märker något dagen efter.
Hon är lika duktig som alltid.
Men inuti är något trasigt på riktigt nu.
Inte för att någon slog henne den här gången.
Utan för att hon själv tog över.

Jag lärde mig att vara lätt. Inte högljudd, inte krånglig.
Jag åt upp maten fast det gjorde ont i magen. Log när jag blev ignorerad.
Torkade upp efter andras ilska och sa tack efteråt.
Jag blev det barn de kunde visa upp. Det tysta, det duktiga.

För om jag bara gör allt rätt, kanske de låter mig stanna.
Om jag bäddar sängen perfekt, kanske de kallar mig något snällt.
Om jag inte gråter, inte säger emot, kanske jag får en plats som känns som min.

Men inuti börjar något spricka.
Jag vet inte längre vad jag tycker om.
Vet inte när jag är hungrig eller bara rädd.
Vet inte om det är mina tankar eller bara deras röster i mitt huvud.

När jag står framför spegeln ser jag någon jag inte känner.
Någon som gjort allt för att bli älskad, men som glömde bort sig själv på vägen.
Någon som kanske får stanna – men inte längre vet vem som bor i kroppen.

Det börjar inte med hat. Det börjar med tystnad.
Med att ingen håller om. Ingen säger: du är okej.
Det börjar med att sitta på en stol man inte valt, i ett rum man inte hör till.
Och vänta på något man inte vet vad det är.

När ingen ser dig, lär du dig att se på dig själv med samma blick.
Du börjar märka det andra inte säger – att du tar plats, kostar, stör.
Du börjar tänka som de tänker.
Att du är för mycket. Att du är fel. Att det nog är bäst om du bara… anpassar dig. Försvinner lite.

Du viker ihop känslorna tills de inte syns.
Du slutar fråga. Slutar hoppas.
Och där någonstans börjar självföraktet smyga sig in.
Som en röst du aldrig bad om, men som låter precis som de vuxna du lärt dig frukta.

Den säger: du är inte värd något bättre.
Den säger: ingen har stannat, för ingen har velat.
Den säger: de såg dig, och valde att inte älska dig.
Och då vågar du inte göra det heller.

För tänk om du älskar dig själv och någon ser det.
Tänk om någon märker att du tror att du har värde.
Och tänk om de skrattar. Vänder sig om.
Igen.

Lagen säger att barnets bästa ska vara vägledande. Att barn ska få komma till tals. Att stödet ska vara förebyggande, tillgängligt och bygga på kunskap och erfarenhet. Jag applåderar allt det. Men jag vet också hur det känns när ingen lyssnar – för jag har varit där.

Jag växte upp som familjehemsbarn. Idag är jag familjehem själv. Jag har suttit på båda sidor av bordet. Och det är med den erfarenheten jag skriver nu, – för att ge röst åt dem som ännu inte kan skriva sina egna rader.

Här är en röst jag bär med mig varje dag. En röst från ett barn som kanske aldrig kommer att bli intervjuad eller citerad i någon utredning – men som ändå finns:

”Ni säger att ni vill mitt bästa – men hör ni mig?”
En röst från ett barn i socialtjänstens skugga

Ni säger att den nya lagen ska skydda mig. Att ni har skrivit in ord som ”barnets bästa”, ”förebyggande stöd” och ”delaktighet”. Ni säger att ni vill lyssna. Att ni ser mig.

Men varför känns det som om ni fortfarande pratar över mitt huvud?

Jag har suttit i tysta rum med vuxna som antecknar mer än de frågar. Jag har blivit flyttad utan att förstå varför, blivit utfrågad utan att få förklara hur det känns. Jag har hört ord som ”insats”, ”bistånd”, ”placering”, men aldrig ord som trygghet, tillit, hemma.

Ni säger att ni vill hjälpa innan det blir kris. Men hjälp betyder inte övervakning. Jag behöver inte en fotboja – jag behöver någon som stannar. Jag behöver inte testas – jag behöver bli trodd.

Ni kallar det socialt arbete. Jag kallar det mitt liv.

Jag hoppas att den nya lagen blir mer än papper. Att den blir människor. Människor som ser mig, lyssnar på mig, och står kvar – också när jag är rädd, arg eller tyst.

Om ni säger att det här är för mitt bästa – låt mig vara med och definiera vad det är.

Jag är inte bara ett barn i er statistik. Jag är ett barn. Punkt.

Jag vet hur den där rösten låter, för den har funnits i mig. Och jag hör den nu, i barnen jag har ansvar för.

Den nya lagen är ett steg framåt. Men trygghet byggs inte i lagtext, utan i möten. I relationer. I modet att stå kvar. Där börjar det verkliga arbetet.

/ Näktergöken
Tidigare familjehemsbarn – nuvarande familjehem – blivande författare till en bok om barns trygghet våren 2026

De hittade henne i garderoben, längst in bakom vinterjackor som inte var hennes. Hon satt hopkrupen, med armarna runt benen, pannan mot knäna. Hon sa inget. Rörde sig inte.

Där hade hon suttit länge. Väntat på någon som aldrig kom. Räknat andetag tills tiden blev suddig.

En teckning låg i hennes knä. Ett barn utan ögon. Ett hjärta med lås.

Hon hade gömt sig, men sen glömt varför. Glömt att hon fanns. Glömt att komma ut.

När de ropade hennes namn, kände hon inte igen det- det var hon men ändå inte.

De sa att hon hade blivit bättre. Att det var ett framsteg att hon gick till skolan, åt sin mat, svarade ja och nej på rätt ställen.

Hon sprang genom dagarna med håret i en tofs och ryggsäcken på ryggen. Gjorde sina uppgifter, ritade fina träd, sa tack för maten.

Men flickan var kvar i garderoben. Den riktiga. Den lilla som satt i mörkret och väntade. Hon hade inte följt med ut.

Det var bara kroppen som rörde sig nu. Ögonen såg, men utan djup. Rösten lät rätt, men saknade botten.

Hon pratade inte längre. Orden låg kvar i halsen som stenar. Ingen frågade varför hon var tyst. De sa att det var bra. Ett tyst barn är ett bra barn.

Men inuti rasade det. Tårarna kom inte ut, de vände och rann neråt, långt in, till en plats där ingen nådde henne.

På nätterna låg hon stilla, med ögonen öppna, andades så tyst att hon nästan försvann. Hon började vika sina känslor som papper. Små. Dolda.

Ingen såg hur hon sjönk. En dag var hon inte där längre.

Inte död. Bara borta. Drunknad i sig själv.

När de hittade henne, låg hon på golvet, under sängen, där dammet samlades och ljuset aldrig nådde. Armarna var smala, huden kall. Ögonen öppna, men blicklösa.

Hon blinkade inte när de ropade hennes namn. Rörde sig inte när de la handen på hennes axel. Hon var där, men hon var inte kvar.

Ingen skada syntes. Ingen skrik hördes. Bara en tystnad så tung att den fyllde hela rummet.

De bar upp henne, lindade in henne i en filt. Sa ord de borde sagt för länge sen. Men flickan lyssnade inte längre.

Hon hade gått så djupt in i sig själv att inget kunde nå henne. Bara ett skal låg kvar.

De luktade sprit och rök, men jag älskade dem ändå. När de skrattade var det högt och varmt, som eld i ett kallt rum. Jag låg vaken på nätterna och lyssnade efter dörrar som slog, glas som föll, röster som steg.

Ibland somnade jag i hallen, med jackan som kudde, bara för att vara nära dem när de kom hem. Mamma brukade klappa mig på huvudet, snett och slarvigt. Pappa ramlade över mattan, svor, sen blev det tyst.

De sa att jag skulle få det bättre någon annanstans. Men ingen luktar som mamma. Ingen rör vid mig som hon gjorde – även när hon inte riktigt såg att det var jag.

Det var tyst i det nya huset. Inte stilla – tyst på fel sätt. Som när någon håller andan. Inga skratt, inga feltoner. Bara bestick som läggs ner försiktigt, röster som viskar i rummet bredvid.

De log ofta, men bara med munnen. Frågade artigt hur jag sovit, men ville inte höra om mardrömmarna. Sa att jag fick ta mer mat, men räckte inte över skålen.

Jag började räkna skuggorna på väggarna, för att känna något. Ibland gick jag barfota bara för att höra mina egna steg.

Jag saknade röken, skriken, röran. Saknade att vara någon de väntade på – även om de kom hem för sent och luktade fel.

Här fanns ordning. Men inte jag.

Jag slutade prata först. Inte tvärt – bara lite mindre varje dag. Tog längre tid att svara. Slutade säga vad jag kände. Det var ändå ingen som hörde efter.

Sen slutade jag äta upp allt på tallriken. Lämnade något litet, som ett tyst nej. De märkte det inte. De sa bara att jag var duktig som inte kladdade.

Jag satt still i rummet med leksakerna, men rörde dem inte. Stirrade på hyllan, på färgerna, som om jag var någon annan. Någon som kunde trivas här.

Inuti blev det tomt: ett rum där någon stängt av lyset och glömt att komma tillbaka. Jag grät inte längre. Det kändes pinsamt, onödigt.

De sa att jag var så lugn. Att det gått över. Men det hade det inte. Jag bara försvann lite i taget.

Det började med naglarna. Jag rev huden på armarna tills det blev rött. Inga sår först, bara märken. Det var tyst smärta. Ingen såg.

Sen en knappnål från syasken. Tryckte den mot låret under täcket. Långsamt. Inte djupt. Bara precis så att hjärtat stannade upp ett slag.

Då blev det lättare att andas. Saknaden tystnade. Rösterna från förr – mamma, pappa – flöt bort som dimma.

Inget skrik, ingen sprit, inga viskningar. Bara jag och nålen. Jag behövde inte minnas. Jag behövde inte känna.

Efteråt var kroppen lugn. Inuti var det tomt, men rent.

Som att någon stängt ett fönster mot storm.

Jag var elva när jag tog mitt första bloss bakom förrådet.
Det var inte min cigarett, förstås. Inte ens mitt beslut. Det var någon annans förslag, någon annans skämt.
Men röken brände i halsen och världen blev tyst för en sekund. Det var nog.

I fosterhemmet sa de att jag var känslig. Som om det var något skamligt. Jag grät för lätt, skrattade på fel ställen, tittade folk i ögonen för länge eller inte alls. Jag fick alltid höra att jag överdrev. Att jag inte förstod mig på ”riktigt liv”.

Men kroppen minns.
Hur det kändes när ingen ville trösta. När ingen lyssnade.
När jag låg vaken i mörkret och kände att hela världen hade vikt ihop sig som ett tomt kuvert, kastat i en låda någonstans.

Så jag började samla på hemligheter.
Godis gömt under madrassen. Stulen sprit ur ett skåp i hallen. Tabletter jag inte visste namnet på.
Inget stort i början. Bara något som kändes. Något jag fick bestämma över själv. Något som tystade skriken jag inte vågade släppa ut.

Det blev min ritual.
En liten bit choklad mitt i natten, så tyst som möjligt.
Ett bloss bakom skolan.
En klunk när ingen såg.

Och ingen såg.
För ingen ville se.
Jag var den där ungen som alltid ”klarade sig”, den där som ”inte pratade så mycket” och ”inte gjorde väsen av sig”.
De sa att jag var stark. De hade ingen aning.

Inuti gick jag sönder i små delar, varje dag.
Och det enda som höll mig samman var att få försvinna lite. Bli dimmig i huvudet. Slippa känna kroppen, hjärtat, rummet.

Jag var elva år och redan på flykt.
Missbruket började inte med en spruta. Det började med ensamhet.
Med tystnad.
Med den där iskalla känslan av att ingen i världen tänkte rädda mig.

Och när något väl kändes – om så bara för några sekunder – höll jag fast vid det, oavsett vad det var.
Socker. Alkohol. Ångestdämpande. Det spelade ingen roll.
Bara det dövade. Bara det gav mig en plats där jag slapp vara jag.

Nu, som vuxen, bär jag resterna av den där elvaåringen i varje steg jag tar.
I sättet jag gömmer mig när jag blir rädd.
I hur jag drar mig undan när någon kommer för nära.
I impulsen att alltid ha något som dämpar – mobilen, jobbet, tabletterna i badrumsskåpet.

Folk pratar om beroende som en sjukdom.
För mig var det en överlevnadsstrategi.
En barnslig bön om att få finnas, men inte känna.

Och ibland önskar jag att någon hade sett. Inte bara vad jag gjorde, utan varför.

Att någon hade sagt:
Du är inte för mycket. Du är inte trasig. Du är elva. Du behöver bli hållen, inte gömd.

Men ingen sa det.

Jag var åtta när de sa att jag skulle få det bättre.
Ett nytt hem, någonstans tryggt. Det var så de uttryckte det. Tryggt. Jag minns ordet som något främmande, som att de försökte packa in verkligheten i bomull så ingen skulle märka hur hårt den egentligen slog.

Fosterhemmet låg vid en grusväg utanför stan, ett rött hus med vita knutar. Vackert på bild, som ett vykort. Men ett skal är bara ett skal.

De var inte elaka. Inte på det sätt man läser om i tidningarna. De slog mig inte. Gav mig mat. Men deras vänlighet hade en gräns. Och jag visste tidigt var den gick.

Jag fick inte ha kvar mina gamla kläder. De luktade ”fel”, sa hon. Mammas tröja kastades i soporna när jag inte såg. Det fanns regler. Så många regler. Hur man satt, hur man torkade av sig skorna, hur man svarade på tilltal. Jag lärde mig att le med ögonen nedslagna, att be om saker i huvudet i stället för högt. Det var lugnast så.

Jag minns deras biologiska barn. De hade sina egna rum, fyllda med saker – riktiga saker, leksaker de fått välja själva. Jag sov i ett rum som luktade damm och gammal parfym, med en plastmatta som lossnat i kanterna. Inget var mitt. Inte ens madrassen.

Många vuxna såg oss. Lärare, soc, grannar. Några log snett. Andra såg rakt igenom mig, som om jag inte var där. Det var som om jag bar ett osynligt märke i pannan: ”Hon som ingen ville ha.” Jag lärde mig att inte märkas. Att inte känna efter.

Men kroppen minns.

Idag är jag vuxen. Har lärt mig passa in. Jag svarar snabbt i telefon, håller tider, går aldrig ifrån något jag lovat. Jag städar maniskt när något känns fel. Jag avbryter aldrig någon. Jag skrattar lite för högt ibland, så ingen ska märka hur det ekar inuti.

Jag bär kläder jag inte trivs i, bara för att ingen ska säga att jag är ”fel klädd”. Jag säger ”det är lugnt” även när det brinner inuti. Jag blir obekväm av presenter. Jag litar inte på vänlighet. Jag älskar – men på avstånd. Jag väntar fortfarande på att någon ska säga att jag är för mycket, att jag måste flytta igen.

Det är märkligt, hur ett barndomshem kan vara en plats där du aldrig fick vara barn.

Det finns sår som aldrig läker.
De växer med en, byter form. Blir till skuggor bakom ögonen, till en darrning i rösten, till en oförmåga att vila. Jag bär dem med mig varje dag. Inte som en offermantel, men som en karta över vart jag varit.

Och ibland, när jag är ensam och tystnaden tränger sig på, hör jag ännu rösten från den där kvinnan, hon som fostrade men aldrig älskade:

”Det är ingen som orkar med dig i längden.”

Jag visste inte då att det inte var mitt fel. Jag visste inte då att det hon sa skulle bli min inre röst i tjugo år framåt.

Men jag vet det nu.
Och kanske är det där läkningen börjar.