Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

  • Inlägg utan rubrik 66
  • Madrassen trycker mot golvet. Den luktar damm och gammal plast. Fönstret släpper in kall luft. Det drar längs väggen, letar sig in under täcket, in mot hennes rygg. Hon fryser men ligger still.

    Blåmärket på höften bränner. Det dunkar svagt där handen slog till. Hon vet exakt hur det känns när huden spricker under ytan. När man inte får göra ett ljud.

    Täcket är för tunt. Filten sticks. Hon pressar ansiktet mot kudden, andas in mörk tygdoft. Ingen trygghet. Ingen röst som viskar godnatt. Bara knak från huset, kylig tystnad.

    De tror att hon har det bra här. Hon säger det också. Att allt är okej. Att hon trivs. De frågar inte mer. Ingen ser hur hon biter ihop käkarna om nätterna.

    Hon räknar träplankorna i taket. Räknar andetag. Räknar dagar. Hon vet att hon inte ska vara här för alltid, men ingen säger hur länge.

    Ibland viskar hon sitt namn för sig själv, för att inte glömma vem hon är. För att någon gång ha något eget kvar.

  • Det ösregnade igen.
    Som om himlen tappat tålamodet.
    Dropparna slog mot taket i rummet han fått,
    inte sitt – bara lånat ett tag.

    Han satt där på trasmattan.
    Den var randig, luktade hund och gammalt kaffe.
    Ingen visste att han brukade lägga kinden mot den,
    när de trodde han sov.

    Han tänkte inte mycket på att  han var rädd längre.
    Det var som ett regn också –
    något som bara föll ibland,
    – som man blev våt av i bröstet.

    Genom fönstret såg han något hoppa.
    En kanin.
    Den rusade genom trädgården,
    som om den inte visste exakt vart den skulle.

    Han kände något i magen.
    Inte skratt, men nära.
    Kaninen såg ut som han kände sig ibland.
    Snabb, tyst och fel.

    De vuxna pratade inte så mycket med honom.
    De sa: ”Det blir bättre med tiden.”
    Men tid är konstigt,
    det går långsamt när ingen rör vid ens arm.

    På trasmattan låg en lapp någon tappat.
    Kanske från en bok, eller ett brev.
    Det stod:
    ”När någon ser dig, blir du verklig.”

    Han viskade orden för sig själv.
    De kändes som något man kunde tro på.
    Kanske kaninen var verklig just därför –
    för att han såg den.

    Han tänkte på sin mamma ibland.
    Hon luktade rök och vanilj.
    När hon var glad kallade hon honom sin skatt.
    Men hon försvann. Precis som solen.

    De säger att han inte ska skylla på henne.
    Men han saknar henne mer än han är arg.
    Och ibland, när det ösregnar,
    känns det som att hon är nära igen.

    Han reste sig från trasmattan, gick barfota mot dörren.
    Kaninen var borta nu.
    Men regnet fanns kvar,
    slog i marken som hjärtan man inte kan höra.

    Han stack ut handen och lät dropparna landa i handflatan.
    Det var kallt, men inte elakt.
    Det bara var där, som han.
    Och det var ändå någonting.

    Han tänkte:
    Om jag någon gång får ett riktigt hem,
    ska jag ha en kanin.
    En galen en, som springer med mig.

    Och jag ska lägga en ny trasmatta på golvet.
    En egen.
    Som bara luktar av mig.
    Och jag ska veta vad familj betyder,
    och kanske, kanske,
    ska någon säga att jag är hemma där.

  • Hon kom klockan tio. Satt med benen i kors och jackan på. Log stelt. Frågade hur det var. Skrev något utan att lyssna. Jag sa att det var okej. Det var alltid enklast så. Hon tittade på klockan, sa att hon skulle vidare. Jag visste inte vart. Bara att hon inte såg mig. Bara pappret.

    Hon lämnade sitt visitkort på bordet. Som om jag skulle ringa. Som om jag någonsin gjorde det. Dörren stängdes mjukt bakom henne. Kvar satt jag med hennes kaffe – det som aldrig blev uppdrucket. Med svaren jag aldrig fick. Med tystnaden som alltid kom efteråt.

    Jag gick ut i hallen, tryckte örat mot dörren. Hörde hennes klackar försvinna nerför trappan. Inte ett ord till familjen. Inte ett leende. Bara plikten avklarad.

    På mitt rum luktade det damm och parfym. Hennes. Den brukade stanna kvar en stund. Jag la mig på sängen. Tittade i taket. Önskade att hon åtminstone hade frågat något som betydde något. Om skolan. Om nätterna. Om jag ville stanna.

    Men hon gjorde inte det. Hon hade aldrig gjort det. Jag var en punkt i hennes kalender. Ett ärende. En mapp.

    Och nästa gång blir det likadant.

    I taket fanns en spricka. Den påminde mig om Liselott i det förra hemmet. Hon hade alltid ropat från köket: ”Du får inte ta av mjölken, den tillhör oss!”

    Jag hörde inte till.

    Där luktade det linoleum och stekos. Mannen, Roger, sa aldrig mycket. Han slog igen dörrar hårt. Jag lärde mig läsa hans steg i trappan. Vissa kvällar kröp jag ner under sängen och somnade där. Det var tryggare så.

    De sa att jag skulle bo där länge. Men sen kom flyttbilen mitt i veckan Jag fick inte säga hejdå till katten.

    Jag tänker fortfarande på den där katten. Den enda som följde efter mig i huset.

  • Det var en gång ett barn som hette Lilo. Hon hade ett hjärta som var som en liten säck — hopknuten och märkt av långa resor. Lilo bar sin hjärtesäck genom hallar som luktade nya golv, genom trappor som knarrade under främlingars steg, genom rum där hennes namn bara fanns tillfälligt på en klisterlapp på dörren.

    Varje gång hon slog ner sina rötter började marken skälva. Varje gång hon viskade ”jag är här” ekade det tomt tillbaka.

    Att vara familjehemsplacerad var att alltid vara nästan hemma, men aldrig riktigt. Att lära sig nya regler, nya ansikten, nya sätt att duka bordet, nya sätt att säga ”godnatt”. Att le när man inte vågade, att hålla ihop när man helst ville ramla isär.

    Ibland var det snällt. Ibland var det strängt. Oftast var det bara… nytt.

    Och ändå bar Lilo sin hjärtesäck vidare. Hon knöt upp och knöt igen, lapade solsken när hon kunde, duckade för stormar när hon måste. För någonstans i världen, visste hon, fanns en plats där hennes hjärtesäck skulle få packas upp på riktigt — där den fick vara både trasig och hel, både tung och lätt.

    En plats där hennes namn inte bara satt på en lapp, utan var målat direkt på väggarna av någon som sa:

    ”Här hör du hemma.”

  • Det var en gång en liten pojke som hette Milo. Han bar sitt hjärta som en sliten liten kappsäck — lätt att tappa bort, svårt att hålla fast i. Milo hade vandrat från hus till hus, från rum till rum, men ingenstans kändes det riktigt som hemma.

    En solig morgon i mars vaknade Milo i ännu ett nytt rum. Väggarna var målade i mjuka färger, och någon hade hängt en drömfångare ovanför sängen. Vid dörren stod en kvinna och en man med vänliga ögon. De hette Lena och Johan.

    ”Välkommen, Milo,” sa de utan att be honom vara duktig eller snäll. Bara välkommen.

    Under dagen gick de ut på ängen bakom huset. Milo fick egna stövlar att sparka i leran med, en egen mugg att dricka saft ur, och en plats vid bordet där hans namn stod skrivet på en liten handmålad skylt. Framåt kvällen tände de ljus i fönstren och berättade att idag var en särskild dag.

    ”Det är Familjehemmens dag,” sa Lena och rufsade Milo i håret. ”En dag för alla som öppnar sina hem och hjärtan.”

    Milo visste inte riktigt vad det betydde. Men han kände något mjukt och varmt i bröstet, som en liten eld som ville brinna större. Kanske, tänkte han, fanns det ändå en plats där kappsäcken i hans hjärta kunde få packas upp, lite i taget.

    När natten kom och stjärnorna smög fram, låg Milo vaken och lyssnade till huset som andades omkring honom. Och för första gången på mycket länge somnade han med drömfångaren dansande ovanför sig och en viskning i sitt inre:

    Här kan du stanna. Här kan du växa.

  • Jag är Näktergöken – författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem.
    Min resa började i tystnad, som ett barn i samhällets vård. Idag använder jag min röst för att ge plats åt det som annars förblir osagt.

    📚 Författarskap:
    Jag har tidigare gett ut böckerna:

    • Silverfisken
    • Tills skulderbladen blivit vingar
    • Kyss mig lycklig
    • Golgata

    Genom mina böcker skildrar jag överlevnad, skuld, längtan, kärlek och smärtan av att växa upp utan verklig trygghet. Varje bok bär en bit av mitt hjärta – och många andras röster.

    🎤 Föreläsningar:
    Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek, tystnad och mod.
    Med allvar där det behövs och humor där den kan bära, vill jag lyfta berättelser som annars faller i glömska.

    🧠 KBT-terapeut & Familjehem:
    Genom mitt arbete som terapeut och familjehem försöker jag skapa den trygghet jag själv saknade.
    En plats där ett barn får vara barn.

    📖 Kommande bok:
    Inom ett år släpper jag en ny bok – en fortsättning på resan, och ännu en röst från skuggorna.

  • Antal barn som placeras varje år

    Enligt Socialstyrelsens statistik för 2023:​Socialstyrelsen+5Socialstyrelsen+5Socialstyrelsen+5

    • 25 800 barn och unga fick någon gång under året en heldygnsinsats enligt Socialtjänstlagen (SoL) eller Lagen om vård av unga (LVU).
    • Två tredjedelar av dessa placeringar var frivilliga enligt SoL, medan en tredjedel skedde med tvång enligt LVU.
    • Familjehem var den vanligaste placeringsformen, följt av hem för vård eller boende (HVB) och stödboende.
    • Antalet barn och unga med heldygnsinsats har minskat med en tredjedel under perioden 2018–2023
    Fakta.
  • Välkommen till WordPress! Detta är ett exempelinlägg. Redigera eller ta bort det för att ta det första steget på din resa som bloggare. För att lägga till mer innehåll här, klicka på den lilla plusikonen längst upp till vänster. Där hittar du ett befintligt urval av WordPress-block och mönster, utformat för att passa alla dina behov som innehållsskapare. Och glöm inte att kolla in listvyn: Klicka på ikonen en bit till höger om plusikonen så visas en tydlig, lättöverskådlig lista över blocken och mönstren i ditt inlägg.

    Bortom hindret