De sa att näktergöken inte bygger eget bo.
Att den lägger sitt ägg i någon annans rede.
Att den låter andra mata dess unge – tills den vuxit sig stark nog att knuffa ut de andra.
Men ingen sa hur det kändes för ungen.
Att vakna i ett hem som inte var hennes.
Att alltid vara någon annans ansvar, någon annans börda, någon annans plikt.
Näktergöken skriver för att hon överlevde det där.
Inte med stolthet. Inte utan ärr.
Men med minne. Med språk. Med något kvar i bröstet som vägrade tystna.
Hon skriver för att hon inte längre vill be om ursäkt för att hon finns.
För att hon bär historier som inte ryms i journaler eller statistik.
För att hon vet hur det känns när man lär sig sitta rakt, le snällt och aldrig fästa blicken för länge – ifall någon ska se hur mycket man saknar.
Hon skriver för barnet som fortfarande gömmer sig i garderoben.
För den trettonåring som vaknar i ännu ett nytt hem, med benen hopdragna och hjärtat bortlagt.
För den vuxna som fortfarande undrar om hon är värd att älskas utan att prestera.
Näktergöken skriver för att tystnaden aldrig hjälpte.
För att språket kan bli ett slags hem.
Och för att varje text är ett steg bort från skam och in i något sant.