Jag vet hur det är att leva med ärren efter övergrepp och vanvård. De syns kanske inte på utsidan, men de lever kvar i kroppen, i nervsystemet, i drömmarna. Och jag vet att det hade kunnat bli annorlunda – om fler vuxna hade sett. Hört. Trott. Agerat.
Därför vill jag säga det tydligt:
Vi måste hjälpas åt.
Det räcker inte att socialtjänsten gör sitt. Eller att skolan gör sitt. Vi behöver alla ta ansvar – varje förälder, granne, morförälder, lärare, tränare, klasskompisförälder, vuxen på bussen.
Barn som far illa ropar sällan högt. Ofta viskar de med blicken, med tystnaden, med förändrat beteende. Och då krävs det att vi vuxna orkar lyssna – inte bara höra. Orkar se – inte bara titta bort. Orkar stå kvar – inte gå vidare.
Den nya socialtjänstlagen som träder i kraft 1 juli 2025 talar om förebyggande arbete och barnets bästa. Det är viktigt. Men ingen lag i världen kan ersätta den mänskliga närvaron. Den vuxna som kliver fram. Den som vågar fråga. Den som ringer ett samtal. Den som säger ifrån.
Du behöver inte veta allt. Du behöver bara bry dig.
Låt inga barn i din närhet bära de ärr jag tvingats leva med.
Var den vuxen du själv hade behövt.
Tillsammans kan vi förändra framtiden.
Ett barn i taget.
Vad kan du göra?
Du behöver inte vara expert. Du behöver bara bry dig. Här är några sätt:
- Var närvarande. Se barnen omkring dig. Hälsa. Fråga hur de mår – och lyssna på svaret.
- Lita på din magkänsla. Något känns fel? Reagera. Fråga barnet, eller prata med en vuxen du litar på.
- Våga fråga en gång till. Barn säger inte alltid allt första gången.
- Säg ifrån. Hör du vuxna tala illa om ett barn eller skämta om våld – säg stopp.
- Anmäl vid oro. Du kan göra en orosanmälan anonymt till socialtjänsten. Det är inte ett angrepp – det är ett skydd.
- Stå kvar. Barn som varit med om svåra saker behöver trygga vuxna som inte försvinner.
- Dela kunskap. Prata om barns rättigheter. Lyssna när andra berättar. Gör barns behov till en fråga som angår alla.
Näktergöken 
Lämna ett svar till nina lundstedt Avbryt svar