Jag har varit nykter i över 20 år nu.
Jag självskadar inte längre. Jag missbrukar inte längre. Jag lever.
Men det är inte självklart. Inte alls.
Inte för någon av oss som växt upp i samhällsvård.
Många av oss klarade oss inte.
Många av oss ligger redan begravda – i statistiken och i jorden.
Det pratas ofta om barns “utsatthet”. Om riskfaktorer. Om otrygg uppväxt. Men det är lätt att glömma vad det betyder i praktiken. Hur det känns i kroppen att vara ett barn som ingen stannade för. Ett barn som flyttades runt, medicinerades, gavs nya regler men aldrig riktiga rötter.
Jag vet hur det känns att inte vilja leva.
Att skrika utan att någon hör.
Att hitta tröst i flaskan, i rakbladet, i vad som helst som kunde bedöva den där eviga känslan av att vara fel.
Jag har också varit ett av de där barnen som journalerna kallade “problematisk”, “utagerande”, “hög risk”.
Men jag hade tur.
Jag fick hjälp. Jag mötte människor som stannade, såg och bar.
Och jag gjorde jobbet – år av terapi, av kamp, av återfall och uppresning.
Jag vet att det inte var givet att jag skulle stå här idag, skriva det här, vara mamma, vara helare än jag var.
Och det är därför jag är här nu – som vuxen, som familjehemsmamma, som överlevare.
För att påminna dig om att bakom varje barn i samhällsvård finns en livskamp vi inte alltid ser.
För att inte alla får chansen att berätta sin historia.
Jag är en av dem som överlevde.
Men jag glömmer aldrig dem som inte gjorde det.
Lämna en kommentar