Näktergöken

Morgonen börjar innan jag själv hinner vakna. Ett barn ropar att strumporna är borta, ett annat har gömt sig under täcket och förklarar att tänderna absolut inte behöver borstas idag. Hundarna tassar runt i hallen, otåliga, deras klor klickar mot golvet i takt med min stigande puls. Ute i hönsgården hörs ett kacklande, som om hela flocken ropar i kör: mat, nu!

Katterna jamar- räven stryker runt garaget och grannarna gäspar.

Jag är där, mitt i stormens öga. Författaren. Familjehemsmamman. Föreläsaren. Det före detta systembarnet. Men också hon som försöker få ordning på morgonen utan att själv gå sönder på vägen.

På uppfarten står bilen. Den dyraste vi någonsin haft. Den glänser nästan anklagande, som om den vet att jag mest betraktar den på avstånd. Jag vågar sällan köra. Inte för att jag inte kan – utan för att rädslan för motorhaveri, punktering eller något ännu värre ska inträffa.

Inomhus har dammråttorna börjat organisera sig. Jag tänker ibland att jag ska spara dem, som en slags hushållsresurs. Stoppning till vinterns raggsockor. Eller kanske ett framtida forskningsprojekt: dammets psykologi i trånga hörn.

På köksbänken ligger osthyveln, den trofastaste av alla redskap. Den skruvar batteriluckor, bänder upp syltlock och petar loss fiskrester ur ugnen – allt utom det den en gång skapades för.

I frysen huserar matlådor, de flesta utan etikett. Jag spelar dagligen rysk roulette mellan köttfärssås och blåbärssoppa. Man vet aldrig vad som väntar förrän det är för sent.

”Vad blir det för mat? Får jag spela på ipaden? Var är min mössa?” sjunger barnen medan katterna fortsätter jama.

Från radion skrålar man om dagens väder som lovar 40% chans till regn men 60% möjlighet att jag glömmer var jag lagt nycklarna.

De har rätt. Nycklarna är borta och jag får låsa dörren men osthyveln.

Barnen kommer iväg till skolan till slut. Jackor på fel krokar, skor som lämnas kvar mitt i hallen som snubbeltrådar. Dörren smäller igen och tystnaden efter dem känns nästan högtidlig.

Men det finns ingen paus. Jag har arbete att sköta. Ibland utbildar jag barn, försöker ge dem verktyg och skydd så att de slipper bli utsatta digitalt. Ibland sitter jag i en chatt och lyssnar på människor som behöver dela sina tankar, ibland tyngre än jag riktigt klarar av, men jag bär dem ändå en bit. Och vissa dagar står jag på Friskis och gapar på motionärer som tror att de inte orkar mer – fast jag vet att de orkar minst två burpees till, för alla orkar alltid lite mer än de tror.

Köttfärssåsen som skulle ligga på upptining visar sig vara blåbärssoppa. Så till kvällsmat blir det pannkakor, blåbärssoppa – och sonens ketchup. Alltid ketchup, oavsett rätt. Den röda flaskan är kung i köket, och jag har slutat protestera.

Det är det här som är livet. Mellan dammråttor, frusna matlådor och barnaskratt, mellan digitala utbildningar, samtal i en chatt och burpees på Friskis. Det är rörigt, roligt, ibland för mycket och ibland alldeles för lite.

Och i allt det där finns jag. Inte bara författare, inte bara familjehemsmamma, inte bara ett före detta systembarn.
Utan människa.