Det finns stunder när huset är tyst och man känner den där gamla tröttheten krypa upp längs ryggen. Den som inte handlar om sömn utan om tyngd. Om alla de gånger man försökt laga något som redan gått sönder för länge sen.
Man säger att kärlek räcker. Att trygghet, tålamod och tid kan läka, men ibland räcker det inte. Barnet skriker ändå på nätterna, slår i dörrar, biter sig fast i sin ilska. Och där står man — med öppna händer och ett hjärta som redan bultar för mycket — och försöker hålla ihop både sitt eget och deras.
Det är sorgen som inte syns i några journaler. Den som sitter i bröstet när man lämnar av ett barn hos bup eller terapeuten och ser blicken som säger: du kan inte förstå. Eller när man stänger dörren efter ännu ett möte där någon säger “ni gör ett fantastiskt jobb” men man vet att hemma väntar ännu en kväll av utbrott, tystnad och försök till närhet som barnet inte vågar ta emot.
Det är inte bristen på vilja. Det är överflödet av kärlek som inte hittar någonstans att landa.
Man fortsätter — för man vet att även om man inte räcker till alla gånger, så kanske man räcker till en gång: För ett skratt, en blick, en stund av vila.
Men sorgen finns där. Den som viskar att man inte duger, inte orkar, inte lyckas.
Man lär sig att bära den med värdighet. För det är inte svaghet. Det är kärlekens baksida — den som visar att man faktiskt försökt.
Ibland gör det ont att vara familjehem.
När man ger allt och ändå ser sorgen i barnets ögon. När man håller om utan att veta om det tröstar. När man inser att det inte handlar om att vilja ge upp, utan om att förstå att man inte kan rädda allt — hur mycket man än försöker.
Näktergöken 
Lämna ett svar till naktergoken Avbryt svar