Igår fyllde jag år.
46.
Något som kom som en mindre överraskning eftersom jag varit övertygad om att jag redan var 46 och skulle fylla 47. När jag några dagar tidigare insåg att jag hade räknat fel och faktiskt fick ett helt år tillbaka kändes det oväntat festligt.
Det förklarade också varför jag under en tid diagnostiserat mig själv med ungefär allt som hör medelåldern till.
Svettningar. Värmevallningar. Minnesluckor. Försvunna ord. Trötthet. Humörsvängningar. Ett märkligt behov av att kommentera ungdomars musiksmak. Och den där känslan av att man går in i ett rum med ett tydligt uppdrag och kommer ut igen med en osthyvel och svett i hårfästet.
Jag hade i princip accepterat mitt öde.
Sedan upptäckte jag att jag var ett år yngre än jag trodde.
Och plötsligt kändes livet betydligt mindre dramatiskt.
Det visade sig att en förvånansvärt stor del av mina ålderskrämpor bestod av dålig huvudräkning.
Födelsedagen började ungefär som de flesta dagar här hemma. Med hundar som ville ut innan resten av världen riktigt vaknat. Vi tog vår vanliga promenad. Morgonluften var sval och fuktig efter natten. Fåglarna höll låda i träden. Hundarna hade tusen viktiga saker att undersöka och jag hade inga särskilda planer mer än att följa med.
Efteråt blev det en löptur. En sådan där tur där benen först protesterar över hela upplägget men sedan ger upp och accepterar sitt öde. Kilometer efter kilometer. Tankar som kommer och går. Inga stora livsinsikter. Mest funderingar kring om jag skulle hinna duscha innan nästa punkt på dagens schema och om det fanns jordgubbar kvar i kylen.
Det gjorde det.
Frukosten blev havregrynsgröt med jordgubbar. Enkelt. Ljuvligt. Gott. Jag har svårt att förstå hur något så okomplicerat kan vara så bra.
Sedan fortsatte dagen i den där märkliga blandningen som ofta är familjehemslivet. Möten med socialtjänsten. Hämtningar. Lämningar. Samtal. Planering. Logistik.
Det är inte särskilt glamoröst.
Det är bilresor, kalenderanteckningar, telefonsamtal och försök att få ihop allas behov samtidigt.
Mitt i allt det där slog det mig att det kanske är precis så jag vill ha det.
Inte socialtjänstmötena kanske.
Men livet.
Att få vakna tidigt. Springa en sväng. Dricka kaffe. Gå med hundarna. Hämta barn. Lämna barn. Lyssna på berättelser om skoldagar, kompisar och världens största katastrofer som ibland visar sig vara en tappad penna.
Och när kvällen kommer få äta något man tycker riktigt mycket om.
I mitt fall koldolmar.
Jag vet att det kanske inte är den vanligaste favoritmaten, men jag tänker inte be om ursäkt för det. Koldolmar är underskattade. Punkt.
Så där satt jag på min födelsedag. Med koldolmar på tallriken, hundar i närheten, barn som rörde sig genom huset och ett märkligt lugn i kroppen.
46 år.
Tre bilar.
Två hundar.
En hög böcker.
Några grå hårstrån fler än jag önskar.
Många kilometer i benen.
Och tydligen ett extra år som jag först råkade slarva bort och sedan hittade igen.
Det känns faktiskt ganska bra.
Lämna ett svar