Jag har funderat på hur jäkla mycket vi håller på och gör bokslut över våra liv.

Varenda dag ska tydligen redovisas.

Har jag tränat?
Har jag varit tillräckligt närvarande med barnen?
Har jag svarat på mejlen?
Har jag jobbat?
Har jag gjort något vettigt?
Har jag varit ute i solen?
Har jag tagit vara på sommaren?

Den sista är nästan värst.

Ta vara på sommaren.

Som om augusti kommer med en utvärderingsblankett där man ska fylla i hur väl man förvaltade juni och juli.

Badade du tillräckligt ofta?
Åt du jordgubbar?
Satt du på en brygga?
Var barnen lyckliga?
Skapade ni minnen?

Herregud.

Ibland har jag bara druckit kaffe.

Ibland har jag gått med hundarna och tänkt på absolut ingenting. Eller alldeles för mycket.

Ibland har jag tagit upp telefonen för att kolla en sak och fyrtio minuter senare upptäckt att jag sitter och tittar på en film där någon renoverar ett kök ( som jag inte bryr mig ett dugg om.)

Och vet ni vad?

Det kanske också är ett liv.

Vi är så förbannat upptagna av att allting ska räknas. Steg. Kilometer. Arbetstimmar. Skärmtid. Sömn. Böcker vi läst. Saker vi hunnit med.

Till och med vilan ska göras ordentligt.

Man ska återhämta sig.

Inte bara ligga på soffan och glo.

Nej, man ska återhämta sig för att sedan kunna prestera bättre.

Men tänk om jag inte vill prestera bättre?

Tänk om jag bara vill ligga där en stund och titta på reals eller reor.

Det finns dagar då jag springer, jobbar, fixar, skjutsar, städar och känner mig som en fullt fungerande vuxen människa.

Sedan finns det dagar då kaffekoppen står kvar på bordet långt efter att kaffet blivit kallt och jag inte riktigt kan säga vad jag gjort sedan jag vaknade.

Jag börjar faktiskt tycka ganska mycket om de dagarna också.

De som inte blev någonting särskilt.

Ingen fantastisk utflykt. Ingen milstolpe. Ingen prestation värd att skriva om.

Bara en dag.

En helt vanlig dag mitt i ett helt vanligt liv.

Och kanske behöver den inte vara mer än så.