Texten ligger öppen. Sista genomgången innan tryck.
Jag arbetar mig igenom den enligt gällande skrivregler.
Citattecken ska vara konsekventa.
Primärt svenska: ” … ”
Sekundärt: ’ … ’
Alternativ användning av ” … ” bör undvikas.
Exempel: ”Jag är klar nu.”
Inte: ”jag är klar nu”.
Punkt placeras efter avslutat citat, om inte hela meningen omfattas.
Exempel: Hon skrev ”det räcker nu”.
Eller: ”Det räcker nu.”
Kursivering används restriktivt.
För främmande ord, titlar, eller särskild betoning.
Exempel: deadline, in medias res.
Låt inte hela stycken luta.
Jag går igenom texten igen.
Rad för rad och ser efter.
Allt är kvar där jag lämnade det.
Glaset står där det ska.
Men det är något i det som inte stämmer.
Tankstreck (–) ersätter inte bindestreck (-).
Tankstreck omges av mellanslag.
Bindestreck gör det inte.
Exempel: Jag skriver – och tar bort – och skriver igen.
Ur manuset läser jag: Temperaturen förändras. Något rör sig genom rummet…
Jag kontrollerar igen.
Tre punkter … föregås av mellanslag.
Avslutas utan.
Exempel: Jag tänkte … men lät det vara.
Ur manuset: Sladden är inte utdragen. Kökslampan blinkar till. Börjar gunga.
Upprepningar bör undvikas. Skriv inte samma sak flera gånger.
Exempel: Fönstret står öppet fast ingen har varit inne.
Inte: Fönstret står öppet och fönstret har stått öppet länge.
Det är så tråkigt. Det kliar i kroppen, sticker i huden – jag vill inte göra det här.
Jag vill flödesskriva. Låta orden komma som de är.
Inte böja dem efter regler. Inte rätta dem i efterhand.
Inte skriva för den som sitter och avgör vad som är “rätt svenska”
Men jag gör det ändå. Meningsbyggnaden ska vara enhetlig.
Språket konsekvent i ton och form.
Jag följer detta.
Justeringar görs löpande.
Tecken för tecken.
Rad för rad.
Texten uppfyller kraven. (Tror jag ).
Den blir säkert korrekt, tillslut.
Allt står där det ska.
Ändå inte.
Vid vilken rad slutar det vara min text och istället finns för att begaha lingvisten?
När blir orden bara något som följer mallen?
När blir det viktigare att det flyter, än att det säger något.
Vem äger rätten till min text när den är ändrad för att behaga språkkonsulten.
Korrekturläsare.
Lingvisterna.
Kanske är det så att texten slutar vara min i samma stund som den går att läsa.
Kanske gör livet något liknande: slipar bort det som skaver tills inget längre sticker i lingvisternas ögon och man får räknas som en i gänget.
Fast till priset av sin värdighet.
Hej så läng / Näktergöken
Lämna ett svar