Jag lever på ord. På att stå framför människor, prata, skriva, formulera det som annars inte får plats.
Det är mitt jobb. Det är det jag kan.
Och sen ska jag fakturera.
Bläää.
Jag kan stå inför en fullsatt sal och prata om det svåraste som finns.
Hålla ihop berättelser, bära andras blickar, sätta ord på sånt där som egentligen inte får sägas.
Men att skriva: Arvode enligt överenskommelse 18 000 kr exkl. moms
Nej. Där går min gräns tydligen.
Och momsen. Jag hatar moms.
Den ligger där och låtsas vara pengar jag tjänat.
Men nä. Det är bara ett lån jag aldrig bett om att få.
Och skatten då?
Alltid där.
Tyst. Tålmodig. Redo att ta sin del av varje mening jag någonsin sagt högt.
Deklarationen ska vi inte ens prata om.
Den och jag har en ständigt pågående konflikt. Båda lika tjuriga.
Ingen av oss viker ner sig.
Det är något absurt i att det mest konkreta i hela mitt arbete: att faktiskt ta betalt.
Det känns fel i kroppen på något vis.
Som att jag borde viska det.
Skriva det i marginalen: Om det inte är för mycket besvär men här kommer en liten faktura..
Men så kommer betalningen och där i det tysta, rättar något till sig.
Jag gjorde jobbet. Jag satte orden.
Det bar och det får kosta.
Samtidigt hade jag inte haft något emot ett annat upplägg.
Mer som det var förr.
Jag kommer till er, jag gör mitt.
Ni ser det.
Ni hör det.
Ni vet vad det är värt och så löser vi det där och då.
Inte i procent.
Inte i moms.
Inte i något som ska redovisas i efterhand i ett system som aldrig riktigt känns gjort för människor.
Utan mer… konkret.
Någon leder fram en ko. En stadig en. Lite varm om mulen.
En nick. Ett grimskaft byter hand.
En dunk i ryggen. Sen är det klart.
Inga signaturer, organisationsnummer, eller fakturor.
Ingen moms.
Ingen deklaration som andas en i nacken.
Bara en ko, ett handslag, och en känsla av att allt blev rätt.
Jag hade kunnat gå med på det.
Lämna ett svar