Jag är på gång, även om kroppen protesterar.
Förkylningen har satt sig på balansen. Marken lutar, väggarna skevar.
Grannarna stirrar när jag går förbi. De verkar säkra på att jag är ute på fyllegång, trots att klockan är långt ifrån fredagssnapsen och det är över tjugo år sedan jag drack.
I dag hörde jag en vårfågel.
Det är en meter snö. Det är tretton minus.
Jag stod still och lyssnade och undrade om den också drabbats av balansförkylning, eller om den bara hade tappat tålamodet med årstiderna.
Allt det där tar tid. Att bli stadig igen, hitta tillbaka-våga dra djupa andetag utan att öronen smäller och bihålorna exploderar.
Under tiden väntar jag på den färdiga texten från förlaget.
Den är på väg, sägs det.
När den landar börjar vi med framsidan. Färger, yta, första intrycket.
Det händer saker även när det inte märks.
Jag tar mig fram i små steg, lyssnar efter rätt ljud och litar på att både jag och fågeln förr eller senare hamnar rätt igen.
Lämna ett svar