– om socialtjänstens ovilja att dela information om placerade barn.
När ett barn placeras i familjehem får familjen ofta nästan ingen information alls. Det sägs ibland att barnet är “nytt för socialtjänsten” och att man därför inte vet så mycket ännu. Det kan vara sant i stunden.
Efter placeringen påbörjas kartläggningar. Utredningar skrivs. Kontakter tas med vården, skolan, BUP och ibland polis. Bit för bit växer en bild fram av barnets behov, sårbarheter och risker. Ändå stannar mycket av denna information hos handläggaren. Den når inte fram till dem som lever med barnet dygnet runt.
Det kan handla om neuropsykiatriska diagnoser, misstänkta syndrom, allvarliga sjukdomar, självskadebeteende, hot- och våldserfarenheter eller pågående risker från biologiskt nätverk. Information som är avgörande för barnets trygghet – och för familjehemmets möjlighet att ge rätt omsorg.
Tystnaden motiveras ofta med sekretess. Men sekretessen används selektivt. Den skyddar systemet bättre än barnet. För ett barn som redan blivit sviket av vuxenvärlden blir detta ännu ett svek: de vuxna som ska ta emot barnet får inte verktygen att förstå det.
Konsekvenserna är allvarliga. Barn kan triggas i onödan. Familjehem tolkar trauma som trots. Sjukdomar upptäcks sent. Riskbeteenden missas. I värsta fall utsätts både barnet och familjen för fara – helt i onödan.
Detta är inte en fråga om nyfikenhet eller rätt till “all information”. Det handlar om barnets bästa, ett begrepp som ofta åberopas men sällan får fullt genomslag i praktiken. Hur kan barnets bästa tillgodoses när de som ansvarar för barnets vardag hålls i mörker?
Det finns också en maktaspekt. När information hålls tillbaka förblir familjehem beroende, osäkra och ifrågasatta. Om något går fel kan ansvaret ändå läggas på dem – trots att de aldrig fick förutsättningarna att lyckas.
Socialtjänsten behöver våga ställa sig en obekväm fråga:
Vem skyddas egentligen av tystnaden?
Barnet – eller organisationen?
Att dela relevant information är inte ett hot mot barnets integritet. Det är en förutsättning för omsorg, trygghet och läkning. Allt annat är ett systemfel.
Vad tror du?
Bör familjehem få full information om ett barns svårigheter innan placering?
Vem bär ansvaret när en placering bryter samman på grund av bristande information?
Skulle fler placeringar hålla om socialtjänsten var mer transparent från början?
Lämna ett svar