Det finns stunder när jag tvekar. När tanken kommer: nu fungerar det inte längre. Jag når inte fram. Vi måste avbryta. Som en nödutgång, en sista möjlighet att skydda alla inblandade.
Och så stannar jag upp. Väntar lite till. Ändrar mig. Försöker igen. Inte för att jag är säker, utan för att jag ibland tror att det är precis där – i tvekan, i det sista försöket – som något kan börja vända.
Nej, jag tror inte på snabba lösningar.
Jag tror på vuxna som orkar vara kvar när det blir obekvämt.
Vad är det som händer i oss vuxna när det skaver? När vi inte får kvitto direkt?
Att ta ansvar handlar inte om att veta bäst. Det handlar om att stå stadigt när någon testar, drar sig undan, provocerar eller tystnar. Om att inte bli rädd för ilska, sorg eller motstånd – och inte svara med kontroll när det som behövs är tålamod.
Kan du känna igen ögonblicket när du vill skynda på? När du vill “lösa” i stället för att stanna?
Jag har lärt mig att trygghet inte uppstår av planer och ord, utan av handlingar som upprepas. Samma röst. Samma gränser. Samma närvaro, även när det inte ger resultat direkt.
Vad gör det med ett barn att veta: hon kommer tillbaka. Han finns kvar. I morgon också?
Som vuxen bär jag ansvar för mer än relationen i stunden. Jag bär ansvar för tempot. För språket. För att inte göra barnet till problemet när det i själva verket är situationen som brister.
Vem får bära skammen i rummet — och vem borde bära ansvaret?
Jag arbetar inte för att barn ska fungera bättre i system.
Jag arbetar för att vuxna ska bli tillräckligt trygga för att barn ska våga vara kvar i sig själva.
Om vi börjar med de vuxnas trygghet – i stället för att kräva förändring av barnet – vad skulle då förändras i mötet, i relationen, i vardagen?
Lämna ett svar