Att bära barn – och ett system som brister

Jag lever i en kluvenhet som inte går att lösa, bara bära.

Å ena sidan är jag familjehemsförälder. Jag möter barn som är sjukare än förr – mer traumatiserade, mer splittrade, mer ensamma i sina inre landskap. Barn som redan vid ankomst bär strategier för överlevnad som vuxenvärlden ofta misstolkar som beteendeproblem. Jag vill göra allt för dem. Vara stabil, närvarande, konsekvent. Vara den vuxna som stannar.

Å andra sidan ser jag hur förutsättningarna gång på gång brister.

Placeringar sker i blindo. Information uteblir eller kommer i fragment, ibland för sent, ibland inte alls. Varken barnet, den biologiska familjen eller familjehemmet får en tydlig bild av varför placeringen skett, vad som hänt, vad barnet varit med om eller vad som krävs för att något ska förändras. Vi förväntas bära ansvar utan kunskap, fatta avgörande beslut utan underlag.

Det är inte bara oprofessionellt. Det är farligt.

Min kluvenhet fördjupas av att jag själv varit ett av de placerade barnen. Jag bär min egen erfarenhet i kroppen – minnet av att inte förstå varför jag rycktes upp, vad som förväntades av mig, eller vem jag skulle vara för att få stanna. Den erfarenheten gör mig lyhörd i mötet med barnen. Jag ser sådant andra missar. Jag hör det som inte sägs. Jag vet hur tystnaden kan skada mer än sanningen.

Samtidigt river den erfarenheten upp något i mig.

När jag möter systemets brister i dag är det inte teoretiskt. Det är personligt. Jag står mitt emellan barnet jag var och barnet jag ansvarar för. Jag vill skydda, kompensera, laga. Men jag kan inte ensam bära det som borde vara ett gemensamt ansvar mellan kommun, socialtjänst och vård.

Jag vill göra allt för barnen. Men jag kan inte göra det i ett system som undanhåller information, som saknar långsiktighet och som förväxlar sekretess med tystnad. Där professionella lämnas ensamma och barnens behov reduceras till administrativa ärenden.

Det är här det drar åt alla håll.

Min vilja räcker inte när strukturen sviker. Min erfarenhet är en tillgång i mötet med barnen – men den blir en börda när den ständigt kolliderar med ett system som inte lär av sina misstag.

Kluvenheten är inte ett personligt misslyckande. Den är ett symptom.
Och så länge vi fortsätter arbeta i blindo kommer barnen att betala priset.